108 erholdt, dets optagelse af mundtligheden og umiddelbarheden og af Ixgdommene», men han kritiserade det sätt, på vilket man hade tänkt sig sammansättningen av de nya domstolarna med lekmannarepresentanter/^ Efter Jurylovens antagande publicerades snart några kommenterade lagutgåvor, av vilka främst kan nämnas Getz’ och Hagerups »Lov omrettergangsmaaden i straffesager af Iste juli 1887, udgivet med oplysende anmasrkningar» (1889; XII+387 s. inkl. reg.; 8:o; 2. udg. 1900), som huvudsakligen hade utarbetats av Getz.^^ Ett ännu digrare arbete med vetenskapliga ambitioner var A. Qvams »Den Norske Straffeproceslov af Iste juli 1887 med kommentar» (XXIV+ 648 s.; 8:o). Enligt förordet var boken främst avsedd somhjälpmedel för praktiskajurister, men bristen på tidigare vetenskapliga bearbetningar hade ställvis tvingat författaren till en utförligare framställning och motivering. Lagen ändrades inomkort flera gånger, och G. Otto Mejlzender gav år 1898 ut en ny ä jourförd kommentar »Juryloven af Iste juli 1887 tillige med senere forandringer ved: love af 4de april 1891 no. 1, lOde mai 1893 no. 2, 13de juni 1894 no. 2 og 6te juni 1896 no. 3» ([III]+169 s.; 8:o), enligt titelbladet »Men henvisninger forsynede, til brug for studerende». Den första systematiska framställningen av den förnyade rättegången i brottmål är Hagerups »Forelassninger over den norske Straffeproces» (1892; XXXI + 825 s.; 8:o; arbetet komut i två band i en »anden delvis omarb. og foroget udgave» åren 1904-1905). Liksom i sina övriga större systematiska framställningar inledde Hagerup med ett omfattande »Forste Hovedafsnit. Almindelige grundssetninger. Historie. Kilder» (s. 1—108) för att därefter behandla 2. »De i straffeprocessen deltagende personer» (s. 112-252), 3. »Straffeprocessens gjenstand» (s. 253-284), 4. »Bevis» (s. 285-430), 5. »De straffeprocessuelle Tvangsmidler» (s. 431-470), 6. »Rettergangen» (s. 471-768) och 7. »Akcessoriske gjenstande for paadommelse i förbindelse med straffesagen» (s. 769-794). Då Juryloven byggde på omfattande jämförelser med talrika utländska rättsordningar är litteratururvalet i den första fotnoten intressant som ett uttryck för Hagerups preferenser: före Schweigaard och Nellemanns Civilprocessens alm. Del nämns tio tyskspråkiga arbeten.^"* Den andra upplagan hade enligt författaren föranletts av femton års erfarenheter med Juryloven, men framför allt av den nya Straffeloven och av Lov om rettergaangsmaaden i militasre straffesager 29.3.1900, som hade infört »de for Getz, Rettergangsmåde, s. IVf.; Omdebatten på 1880-talet, se närmare Hagerup, Straffeproces, s. 61 f. Hagerup, Straffeproces, s. 107 not 4. Recension av' Hagerups och Getz’ samt Qvams kommentarer tillsammans med Hagerups och Rings framställningar för allmänheten i TfR 1890, s. 327-336 (F. Beichmann). Hagerup, Straffeproces, s. 3 not 1; bland de tyska författarna kan man nämna Laband, Bierling och Merkel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=