89 hade publicerat monografier omskadeersättning för liv (1897) och omvillfarelse (1897). Han skrev dessutom omfattande artiklar i TfR om viljeteorin (1905) och handelskutymer (1908). Taranger var både kyrko- och rättshistoriker; hans tidigaste större arbete var en undersökning om den anglosaxiska kyrkans inflytande på den norska och på norsk kyrkorätt (1890). Tarangers huvudarbete som rättshistoriker var en ofullbordad framställning av norsk rättshistoria i tre delar (1898-1907); han deltog därtill i utgivningen av Norges gamla lagar. Taranger var också förpliktad att undervisa i familje- och personrätt, och han gav ut en lärobok i norsk familjerätt (1911; 2. uppl. 1926). Gjelsviks och Skeies verksamhet hör huvudsakligen till följande period; den förre hade före år 1911 givit ut bl.a. två konkurrensavhandlingar omskadeersättning och omvillfarelses betydelse för rättshandlingars giltighet (1897), den senare en omfattande monografi omärekränkningar (1903; 1910). Av de endast tidvis vid universitetet undervisande praktiska juristerna var Herman Scheel både den produktivaste och den vetenskapligt mest betydande. Förutombl.a. en monografi omäkta makars förmögenhetsförhållanden (1892) skrev Scheel en framställning av sakrätten, somhektograferades redan på 1890talet, men somkomut i tryck först åren 1901-1912. Hambro skrev en monografi ombesittningsläran (1889) och en kortfattad lärobok i romersk civilprocess (1887). Urbye gav bl.a. ut delar av sina föreläsningar över straffrättens speciella del (1906—1909). Liksom tidigare gav praktiskt verksamma jurister ut allmänfattliga framställningar för allmänheten; här kan nämnas And. Fxrdens och H. Riddervolds samlingar. 3.2. Allmän rättslära, rättsencyklopedier, allmänna arbeten Stang konstaterade i sin fakultetshistorik år 1911 sammanfattande, att de norska rättsvetenskapsmännen genomgående hade varit mera historiskt påverkade, de danska återigen mera filosofiskt, och han hänvisade till, att man i Danmark hade publicerat flera arbeten i rättsfilosofi och allmän rättslära, medan sådana saknades i Norge."^ Iakttagelsen är i och för sig riktig, men några av periodens viktigaste rättsteoretiska avhandlingar i Norden publicerades av Hagerup somartiklar i TfR(1.4.). Också periodens kanske mest betydande rättsencyklopedi är skriven av Hagerup, »Forelassninger over Retsencyklopaedie» (1906; XIV+264 s.; 8:o; 3. udg. av P. I. Paulsen 1931); det sista arbete Hagerup gav ut somprofessor i Kristiania.^ Liksommånga andra rättsencyklopedier byggde även Hagerups arbete på ett föreläsningsmanuskript, i detta fall på föreläsningar somhan hållit under sexStang, Retsvidenskapen, s. 120 f. 5 Se Haukaas, s. 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=