86 betecknande för pandekträttens starka inflytande, att då Fredrik Stang år 1911 vände sig mot det starka beroendet av tysk doktrin, så betonade han den norska rättens natur som en ’germansk’ rättsordning.'^ Den konstruktiva riktningen hade visserligen genom Hagerup åtminstone ’officiellt’ en stark ställning under perioden, men även i Norge visade man intresse både för Jherings sena produktion och för en mera ’realistisk’ rättsvetenskap. Getz utnämndes till professor år 1876, då fakulteten fick sin femte lärartjänst; han avgick för att bli riksadvokat, statsåklagare, år 1889, men hade sedan år 1885 varit tjänstledig för deltagande i lagstiftningsarbetet, främst reformen av straff- och straffprocessrätten. Hagerup, somhade blivit universitetsstipendiat år 1879, skötte omolika professurer på 1880-talet, tills han blev utnämnd till ordinarieprofessor år 1887. Hagerup kvarstod i professuren till år 1906, då han blev ambassadör i Köpenhamn, men han var under två långa perioder tjänstledig och fungerade först somjustitieminister från 1893 och senare somstatsminister åren 1895-1898 och 1903-1905. Morgenstierne, som hade skött om Getz’ professur sedan år 1887, utnämndes till dennes efterträdare år 1889, och han kvarstod i professuren till år 1919. Bland fakultetens övriga lärare under periodens förra del kan främst nämnas Ebbe Hertzberg (1847-1912), somblev universitetsstipendiat år 1873 och var professor i nationalekonomi och statistik åren 1877-1886. Trots ämnet för professuren är Hertzberg framför allt bekant som en av 1800-talets mest framstående nordiska rättshistoriker. Brandt efterträddes år 1890 av Oscar Platou (1845—1929), somblev pensionerad från professuren först år 1920. Efter Auberts död blev Fredrik Stang d.y. (1867-1941) dennes efterträdare efter att ha tävlat omtjänsten med Nikolaus Gjelsvik (1866-1938); Stang var professor fram till år 1932. En ny extraordinarie professur i rättshistoria inrättades år 1898, och tjänstens förste innehavare blev Absalon Taranger (1858-1930), som hade varit universitetsstipendiat sedan år 1893. Under 1900-talets första decenniumupprättades en ny professur i nationalekonomi och statistik, till vilken utnämndes Oscar Jasger (1863— 1933), som år 1909 övertog Aschehougs professur efter dennes död. Gjelsvik blev år 1906 extraordinarie professor i rättsvetenskap efter att ha varit docent sedan år 1897. Hagerup efterträddes år 1907 av Jon Skeie (1871-1951). Liksomunder den föregående perioden (del II, s. 111) är det, då det gäller det sena 1800-talets rättsvetenskap, föga meningsfullt att dra en gräns mellan teoretiker ochpraktiker, eftersommångapraktiskt verksammajurister tidvis undervisade vid universitetet. Av dessa kan i synnerhet framhållas den produktive Herman Scheel (1859-1956), som hade varit universitetsstipendiat och senare handhade Hagerups professur på 1890-talet; han blev slutligen hoyesterettsjustitiarius. Även amtmannen Andreas Urbye, hoyesterettsassessorerna Edward ^ Se Michalsen, Law, s. 61 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=