85 »Juridisk Formularbog» komut i ständigt nya upplagor med växlande utgivare framtill mitten av 1900-talet (9. udg. 1956). Norbom Pedersens »Lovlexikon» (del II, s. 106), som blivit helt föråldrat, fick en ersättare i Emil Jiirgensens »Nyt Lovlexikon» i åtta band (1875-1895). Av mera speciellt inriktade framställningar för lekmän kan nämnas O. Hillestroms »OmForsikring» (1897; [II]+231 s. +tabell; 8:o), ett arbete, som tidigare hade »vasret optaget som Foljeton i ’Dansk Forsikringstidende’», för vilken utgivaren var redaktör enligt titelbladet. L. A. Grundtvig, somsenare blev professor, gav som»Lasrer ved Indenrigsministeriets Feriekursus for Handelsskolelasrere» ut »Kortfattet Lasrebog i Handels- og Vekselret» (1901; [II]+100 s.; 8:o). Enligt förordet var boken avsedd somgrundlag för en 25-timmars kurs i ämnet för »Handelslasrlinge». 3. Norge 3.1. Inledning: reaktionen mot Schweigaard Efter Anton Martin Schweigaards död i februari 1870 hade den juridiskafakulteten i Kristiania tre kvarvarande professorer, som samtliga var utnämnda på 1860-talet: Torkel Halvorsen Aschehoug (1822-1909), Fredrik Brandt (18251891) och Ludvig Maribo Benjamin Aubert (1838-1896). De förblev fakulteten trogna till sin död; så även Aschehoug som var vetenskapligt produktiv ännu i hög ålder. Efter Schweigaards död fick Aschehoug överta dennes professur i nationalekonomi och statistik, medan Marcus Ploen Ingstad (1837-1918), universitetsstipendiat sedan år 1865, utnämndes till den ledigblivna fjärde professuren med undervisning i bl.a. romersk rätt.* Brandt och Aubert hade redan på 1860-talet i praktiken öppnat den norska vetenskapen i tysk riktning genom en anknytning till den historiska skolan, medan den ’yngre historiska skolan’, dvs. den konstruktiva riktningen förblev dem mera främmande. Fakultetens dominerande medlemmar under slutet av 1800-talet var dock Bernhard Getz (1850-1901), Bredo Henrik von Munthe af Morgenstierne (1851-1930) och i synnerhet Francis Hagerup (1853-1921), som fullföljde avståndstagandet från Schweigaards analytisk-deskriptiva riktning. Då perioden här med en något sökt termhar kallats ’reaktionen mot Schweigaard’, syftar detta på Hagerups framhävande av den tyska rättsvetenskapen, somjust Schweigaard i så hög grad tagit avstånd från. Den ibland använda termen ’germanismens tid’ är såtillvida missvisande, somdet främst var den tyska pandekträttsvetenskapen, somblev den nya förebilden i Norge (se del II, s. 1 f.) - i synnerhet Hagerup och Oscar Platou betonade den romanistiska rättsvetenskapens betydelse för studerandet även av norsk rätt (se III 1.3.3.). Det är ' Stang, Retsvidenskapen, s. 100 och 107 f. Detta avsnitt bygger även i övrigt på Stängs uppgifter i nämnda skrift, Rohberstad, s. 264-275, och Sandvik, ominte annat anges.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=