LAI^BJÖEI® BENICONSmUKTIYÅ Dsi lorfislarättsvetemskapeisM§É®rla Del in 1871-191® 'SS r>< EÄTTSmSTOlSISKTBIBjLIOTEK LX
1 1 I f I / \ I I I ✓ t I I f t I 5 « / / a; \ / / \ 13 4‘ *• \ I I r I \ i / / # / 4 / i j i \ 4 / I / ) \ / I I I t % I / I } \ / i I i t ; I / \ 4 i / I > * i I 1 1 t J i / I • ; \ i \ \ / \ i I \ |f i \ \ t ' «. I \ I / : f \ \ I i \ .* \ I I I I I \ I 1. I' / I I I I I ! I I \ 1 > I ( X \ < I * f t i t I I I $ f I I f 1 r j r \ I I j t I / \ y \ t t t I \ I I / I ' / t f : / ii / I t t I I \ \ I t , / t I \ » f I I I I •t / / I / / y I \ \ « i t I' :
I \ ;. I \ ,! ■' i \ J f I ( \ V I r i t \ V } y 1 \ \ • i \ I / : i I 1 1 i I I I \ t J 1 \ / \ j ! \ I f J 1 i I 1 I I ,1 ' » • \ \ 1 1 t / I ' J 1 \ » J I \ V ‘ \ \ V t I » ■ \ i 1 f \ 1 1 '•I ( / t ^ ’ < r I ! I t ; I V V I I ‘I \ I i I I I \ I / ( t \ 1 \ ) f \ % \ I ' » I / \ I I V V \ I r I I \ ) •v 1 r I . V t t ?' • I >1 ; V I K I \ \ I J ! \ ! V ( I • \ I i I V I \ y , ) I l i • \1 / I \ t s \ \ V V \ t \ \ I ♦ \ \ I \ \ 1 i (. p ■\ I \ ■i \ f p / / I ' \ t r u \ < f 1 \ f 1 1 f \ \ \ i V \ ♦ 1 I I i ■\ r I I \ . i \ i\ \ I ‘t I \ \ I \ ; \ \ i I / »• V.' I \ \ r t I J t \ t •. 1 \ .1 ' y I I I \ >5 P ^ I S- ♦ I I' ! I- i— \ ! \ I 1 f \ I \ < I s \ i. 1 \ / t ! ; / ! I I \. I / 1 c ■k \ I- t i I % I X / s 1 V » r 1 \ i' i I 1 r / / ) / r«
y f. \ V k *, ,1 1 ! i I I V t / \ s / / \ \ ..s f V A \ * i i t » \ t \ y. ! \ f :< 1 '■ I \ t \ I I V I I \ \ I' I *. I { I I \ / I I t « \ \ \ X I \ i \ f*- s 1 < t i t. I I i \ » ; \ 1 »V I / « \ r \ ; \ » f V t '' \ f
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OGH CARIN OLIN
: - rr -r ' •■
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FOR RATTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SEXTIONDE BANDET IS w: SDISTRIBUERAS AV RÖNNELLS ANTIKVARIATAB, STOCKHOLM
r» •/- ■ I r V \ s rs r « >'<1^ irt?;r r-' 'ft ■ %.■ ■ flw# ; T • t ■A
LARS BJÖRNE DENKONSTRUKTIVA RIKTNINGEN Den nordiska rättsvetenskapens historia Del III 1871-1910 LUND2002
ISBN 91-85190-67-5 ISSN 0534-2716 ©Lars Björne och Institutet för rättshistorisk forskning Tryck: Bloms i Lund Tryckeri AB, Lund 2002 Den på tredje sidan avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
Förord Härmed framlägger jag den tredje delen av den nordiska rättsvetenskapens historia. Jag vill återigen tacka Forskningsrådet för kultur och samhällsforskning vid Finlands Akademi, då jag än en gång som ’längre hunnen forskare’ under pågående läsår helt har kunnat ägna mig åt färdigställandet av den nu utkomna delen. Jag vill även tacka Stiftelsen för Abo Akademi, somregelbundet har beviljat mig resemedel ur Eugen Schaumans fond och därmed tryggat arbetets framåtskridande. Styrelsen för Institutet för rättshistorisk forskning har antagit även denna del till publicering i skriftserien Rättshistoriskt bibliotek, för vilket jag uttrycker mitt varma tack. Framställningen bygger liksomtidigare på forskningar i de viktigaste nordiska biblioteken, och jag tackar åter tjänstemännen vid Det kongelige bibliotek (Köpenhamn), Kungliga biblioteket (Stockholm) och Åbo Akademis bibliotek för all vänlighet och hjälpsamhet. Ett särskilt tack går till vänner och kolleger i Norge. Jag har åter ofta haft tillfälle att arbeta och känna mig hemma i Institutt for offentlig rett vid Karl Johan i Oslo. Jag har alltid kunnat lita på sakkunnig hjälp från bibliotekarie Kjersti Selberg, och med prof. Dag Michalsen har jag liksom tidigare kunnat diskutera den nordiska rättsvetenskapens förgångna, nuläge och framtid. Prof. Kåre Lilleholt har genom en vänlig inbjudan givit mig möjligheten att på ett seminarium i Bergen i december 2000 ventilera mina tankar omHagerup och hans samtida. Jag vill ytterligare tacka alla kolleger när och fjärran, vilka jag besvärat med förfrågningar omlitteratur med mera. Jag har haft glädjen att kunna ty mig till samma hjälp somtidigare vid arbetets slutskede. Mitt tack går till min fru Aira, som har granskat texten samt gjort det omfattande arbetet med bilagorna i slutet av boken, till prof. Rolf Nygren (Uppsala), somåter läst Igenomoch rättat texten, samt till byråsekreterare Tarja Hagelberg, som snabbt och skickligt har konverterat texten för tryckeriets behov. Åbo i april 2002 Lars Björne
.-1
Innehållsförteckning Förord Innehållsförteckning Förkortningar Inledning 1. Disposition och avgränsning 2. Forskningsläget I. Rättsvetenskapens förutsättningar 1. Politisk, ekonomisk och teknisk utveckling 2. De juridiska fakulteterna 2.1. Tjänster och undervisning 2.2. Examensreformerna 3. Professorspolitikerna 4. Publikationsverksamheten 5. Nordiskt juristsamarbete II. Den juridiska litteraturen 1. Nordisk litteratur 1.1. Nordisk Retsencyklop^edi 1.2. Förhandlingarna på de nordiska juristmötena 1.3. Övriga arbeten 1.4. Tidsskrift for Rettsvitenskap 2. Danmark 2.1. Inledning: en ’dansk’ rättsvetenskap 2.2. Rättsencyklopedier 2.3. Rättsfilosofi, allmän rättslära, allmänna arbeten 2.4. Privaträtt: civilrätten 2.4.1. De allmänna lärorna 2.4.2. Personrätten 2.4.3. Förmögenhetsrätten 2.4.3.1. Allmänna läror och allmän förmögenhetsrätt 2.4.3.2. Sakrätten 2.4.3.3. Obligationsrätten 2.4.3.4. Immateriell förmögenhetsrätt 2.4.4. Familjerätten 2.4.5. Arvsrätten VII IX XV 1 7 9 13 13 14 18 20 22 25 25 27 27 30 33 33 35 36 42 42 44 45 45 50 52 55 55 56
X 2.5. Övrig privaträtt 2.5.1. Handelsrätt 2.5.2. Sjörätt 2.5.3. Näringsrätt m.m 2.6. Straffrätten 2.7. Processrätten 2.7.1. Civilprocessen 2.7.2. Straffprocessen 2.8. Statsrätten 2.8.1. Författningsrätten 2.8.2. Förvaltningsrätten 2.9. Folkrätten 2.10. Isländsk rätt 2.11. Romersk rätt och rättshistoria 2.11.1. Romersk rätt 2.11.2. Rättshistoria 2.12. Tidskrifter 2.13. Lekmannajuridik 3. Norge 3.1. Inledning: reaktionen mot Schweigaard 3.2. Allmän rättslära, rättsencyklopedier, allmänna arbeten 3.3. Privaträtt: civilrätten 3.3.1. De allmänna lärorna 3.3.2. Förmögenhetsrätt: sakrätten 3.3.3. Förmögenhetsrätt: obligationsrätten 3.3.4. Immateriell förmögenhetsrätt 3.3.5. Familjerätten 3.3.6. Arvsrätten 3.4. Övrig privaträtt 3.4.1. Handelsrätt 3.4.2. Sjörätt 3.4.3. Näringsrätt 3.5. Straffrätten 3.6. Processrätten 3.6.1. Civilprocessen 3.6.2. Straffprocessen 3.7. Statsrätten 3.8. Förvaltnings- och finansrätten 3.9. Folkrätten 3.10. Romersk rätt och rättshistoria 3.10.1. Romersk rätt 3.10.2. Rättshistoria 56 57 57 59 60 64 64 67 68 68 69 71 71 74 74 75 81 83 85 85 89 92 92 93 95 100 100 101 101 101 102 102 103 105 105 107 109 111 112 112 112 113
XI 3.11. Tidskrifter 3.12. Populär juridik 4. Sverige 4.1. Inledning; rättshistoriens frammarsch 4.2. Rättsencyklopedier 4.3. Naturrätt, rättsfilosofi, allmän rättslära, allmänna arbeten 4.4. Privaträtt: civilrätten 4.4.1. Civilrättssystemoch de allmänna lärorna 4.4.2. Förmögenhetsrätt 4.4.2.1. Allmän förmögenhetsrätt 4.4.2.2. Sakrätten 4.4.2.3. Obligationsrätten 4.4.2.4. Immateriell förmögenhetsrätt 4.4.3. Familje- och arvsrätt 4.5. Näringsrätt eller speciell privaträtt 4.5.1. Allmänna arbeten 4.5.2. Jord- och vattenrätt 4.5.3. Handelsrätt 4.5.4. Sjörätt 4.5.5. Arbetsrätt 4.6. Straffrätten 4.7. Processrätten 4.8. Internationell privaträtt 4.9. Statsförfattningsrätten 4.10. Förvaltningsrätten 4.11. Finansrätten 4.12. Folkrätten 4.13. Romersk rätt och rättshistoria 4.13.1. Romersk rätt 4.13.2. Rättshistoria 4.14. Tidskrifter 4.15. Juridiska hjälpredor m.m 5. Finland 5.1. Inledning: ’tyskeriets’ tid 5.2. Rättsfilosofi, allmän rättslära, rättsencyklopedier 5.3. Privaträtten: civilrätt 5.3.1. De allmänna lärorna 5.3.2. Förmögenhetsrätt: sakrätten 5.3.3. Förmögenhetsrätt: obligationsrätten 5.3.4. Familjerätten 5.3.5. Arvsrätten 5.4. Speciell privaträtt 117 117 119 119 124 125 127 127 130 130 130 133 135 136 138 138 138 141 143 143 146 151 156 156 159 160 161 161 161 164 166 167 169 169 176 177 177 181 182 184 185 186
XII 5.4.1. Handelsrätt 5.4.2. Sjörätt 5.4.3. Jord- och vattenrätt.... 5.4.4. Arbetsrätt 5.5. Straffrätten 5.6. Processrätten 5.7. Statsförfattningsrätten 5.8. Förvaltningsrätten 5.9. Finansrätten 5.10. Folkrätten 5.11. Romersk rätt och rättshistoria 5.11.1. Romersk rätt 5.11.2. Rättshistoria 5.12. Tidskrifter 5.13. Formulärböcker m.m 186 187 188 189 190 193 197 198 199 201 201 201 202 204 207 III. Tidens rättsvetenskap i huvuddrag 1. Den konstruktiva riktningen i Norden 1.1. ’Att räkna med begrepp’ 1.1.1. Den konstruktiva riktningens uppkomst och fall i Tvskland 1.1.2. Nordiska tankar omden konstruktiva riktningen 1.1.3. Det danska alternativet: den teleologiska riktningen ... 240 1.1.4. Sammanfattning 1.2. Rättssystematiken 1.2.1 Inledning: den konstruktiva riktningens rättssystematik 1.2.2. Rättssystemets uppbyggnad 1.2.3. Rättssystemets natur och funktion 1.2.4. Privaträtt och offentlig rätt 1.3. Rättskälleläran 1.3.1. Rättskälleläran i tysk doktrin—en översikt 1.3.2. Den nordiska rättskällelärans utveckling 1.3.2.1. ’Rättskälla’ - begrepp och definitioner 1.3.2.2. Rättskällor och hjälpkällor 1.3.2.3. Normativ och deskriptiv rättskällelära 1.3.3. Naturrätt, ius gentium, romersk rätt 1.3.4. Sedvanerätten 1.3.5. Rättspraxis 1.4. Lagtolkningsläran 1.4.1. Subjektiv och objektiv lagtolkning 1.4.2. Nordisk lagtolkningslära 208 208 208 216 256 258 258 259 263 269 272 272 277 277 280 286 294 306 315 321 321 322
XIII 2. Privaträtt: avtalsrättsliga problem 2.1. Vilje- och tillitsteorierna 2.2. Avtals- och löftesteorierna 3. Straffrätt: den klassiska och den sociologiska skolan 3.1. Bakgrunden 3.2. Generationsväxlingen: den sociologiska skolans frammarsch i Norden 4. Statsrätten under 1800-talet: statsbegreppets utveckling 4.1. Den tyska bakgrunden: från organisk statsrätt till statsrättslig positivism 4.2. Nordisk statsrätt framtill 1870-talet 4.3. Den statsrättsliga positivismen i nordisk statsrätt 5. Rättshistorisk forskning under 1800-talet - källkritik och tendenser 414 5.1. Inledning 5.2. Källkritiken 5.3. Tendenser 5.3.1. Rättshistorisk nationalism 5.3.2. Kungamakt och folkmakt 335 336 358 362 362 364 391 391 395 400 414 419 438 438 445 IV. Den förnyade rättsvetenskapen 454 Biografier Litteraturförteckning Personregister 461 511 539
• ‘i r t k i-r 7 ^ —• \ •1 '•» S< 4. 4 ■C‘ ■9^ V« . ^ -I ••A ,• l«‘ -w> ■. i i V- ^ V'-" • .' 4w*.. ^ • •• ' - >.u .-vS^ij • . i T . •« ; 1 _ yq N »r* ) L- % 4il , • v«> ( .■.^i r. ( rr.l ■m *»• Lr 'f \ .*• • •J ,>5v ( % i /f; • % -■-rf 4 a ■ ^ • - M-t.; - .<■ •» I. J i • i~ 41 * /v • •i f ■ .’ • L . H • r* M* I « •v»* 'ir ^ T ,< b '• •. : ,• I ■'”‘V ../ I
Förkortningar Allgemeines Biirgerliches Gesetzbuch Burgerliches Gesetzbuch Bibliographia luridica Fennica 1809-1948 Dansk biografisk leksikon Danske Lov (1683) Förordning Finsk Tidskrift Giftermålsbalken Handelsbalken Helsingfors/Helsinki Handwörterbuch zur deutschen Rechtsgeschichte Jordabalken Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland Kristiania Kobenhavn Kansallinen elämäkerrasto Lakimies Lunds Universitets Årsskrift Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning (»Naumanns Tidskrift»; S) Norsk Biografisk Leksikon Nytt Juridiskt Arkiv (S) Norske Lov (1687) Nytt Norsk Tidsskrift Norsk Retstidende Rättegångsbalken 1809 års Regeringsform(S) Reykjavik sine loco et anno (=utan ort och årtal) Svenskt Biografiskt Lexikon Suomen elämäkerrasto Svenska män och kvinnor Stockholm Svensk Juristtidning ABGB BGB BIF DBL DL F FT GB HB Hfors/Hki HRG JB JFT Kra Kbh KE LM LUÅ NaumT NBL NJA NL NNT NRt RB RF Rvik s. 1. &a. SBL SE SMK Sthlm SvJT
XVI Tidsskrift for Rettsvitenskap Utsökningsbalken Ugeskrift for Retsvassen (DK) TfR UB UfR Ups./Upps. Upsala, Uppsala UUÅ Upsala Universitets Årsskrift Ärvdabalken AB
Inledning 1. Disposition och avgränsning I denna tredje del behandlas den nordiska rättsvetenskapens historia under perioden 1871-1910. Liksom då det gäller tidpunkten för periodens början (se del II, s. 1 f.), kräver också slutpunkten vid årsskiftet 1910-1911 en motivering, måhända i än högre grad. Så har t.ex. Jan-Olof Sundeil i sin doktorsavhandling från år 1987 framställt den svenska civilrättsdoktrinen under tidsperioden 1870-1914, och detta är ett val lika gott somdet här använda. Jag har dock velat undvika årtalet 1914 (eller 1918) på grund av de associationer till Europas politiska historia, somdessa medför. Periodiseringen från 1870-talet till 1910-talet bildar dock som sådan en naturlig helhet i den nordiska rättsvetenskapens historia; denna helhet kan karakteriseras med sådana stickord som ’juridisk skandinavism’, ’tysk dominans’, ’konstruktiv metod’, ’positivism’ och ’rättspositivism’, men också ’tidig realism’. Först efter den politiska skandinavismens sammanbrott år 1864 blev en medvetet nordisk orienteringförhärskande inomrättsvetenskapen. En nordisk särprägel hade visserligen förstärkts redan under förra delen av 1800-talet genom Anders Sandoe 0rsteds starka inflytande på inte enbart den norska, utan även på den svenska och t.o.m. den finländska rättsvetenskapen, men vid denna tid propagerade endast någon enstaka av den tyska expansionen lidande rättsvetenskapsman somden slesvigske Paul Christian Paulsen öppet för en nordisk rättsvetenskap (del II, s. 92 f.). Norrmannen Ole Andreas Bachke (1830-1890) talade i sitt inlägg omdödsstraffet i »Ugeblad for Lovkyndighed» (se del II, s. 398) redan år 1869 för en gemensamskandinavisk rättsvetenskap. Den uppgift somhade anförtrotts »en saa omfattende Videnskab somJurisprudentsen» var överväldigande svår med beaktande av de små resurser som man hade i Norge, vilket gjorde det omöjligt att gå in på specialstudier. »Men her kunne vi have stor Hjaelp hos de två andre skandinaviske Folk, der i Grunden befinde sig i den samma Stilling», fortsatte Bachke, och han tilläde, att erfarenheten hade visat, att man, men dock endast sporadiskt, hade haft hjälp av de andra ländernas framsteg. Bachkes slutsats var därför klar: »Det eneste Middel, somskulde kunne sastte os istand til stadigen at folge Forskningens og Ideernes uafladelige og jevne Fremvasxt og give os Sikkerhet og Tryghed ved at skride fremfra de gamle til de nye Standpunkter, er at skabe en failles skandinaviskJurisprudents.»^ ' Bachke, Ugeblad for Lovkyndighed, Statistik og Statsokonomi IX (1869), s. 2.
2 Seklets sista decennier från och med 1870-talet blev en tid, då det nordiska samarbetet inom rättsvetenskapen var som starkast, en tid, då gammal norsk bitterhet mot Danmark hade glömts, och den allt mera inflammerade unionsfrågan ännu inte hade lett till en öppen brytning mellan Sverige och Norge. Som ett yttre tecken på det intensifierade samarbetet började man hålla nordiska juristmöten med början i Köpenhamn år 1872 (se 1. 5.). Det tyska inflytandets natur har i förbigående behandlats redan i inledningen till del II (s. 1 f.), då jag konstaterade, att det kanske är riktigare att tala omett förändrat i stället för omeii förstärkt tyskt inflytande från och med 1870-talet. Bernhard Windscheid, Rudolf von Jhering, Karl Friedrich Gerber och Paul Laband blev först nu i högre grad uppmärksammade inomden nordiska doktrinen, och förändringen förstärktes av att en ny generation av unga rättsvetenskapsmän besatte ett antal professurer vid de nordiska fakulteterna (Robert Montgomery, Rabbe Axel Wrede och Robert Hermanson i Finland, Bernhard Getz, Francis Hagerup och Ebbe Hertzberg i Norge, Anders Evaldsen i Danmark, Johan Hagströmer i Sverige); dessa unga forskare hade i allmänhet fått sin forskarutbildning i Tyskland. Det har ansetts, att det tyska inflytandet på dansk rättsvetenskap inte har varit lika dominerande somi de övriga nordiska länderna, och en ofta använd förklaring till fenomenet är aversionen mot allt tyskt efter förlusten av Slesvig år 1864.2 Trots den allmänna danska motviljan mot Tyskland och i synnerhet mot Preussen är det dock uppenbart, att betydelsen av denna inställning inte bör överdrivas. Som exempel kan redan här nämnas, att många framåtsträvande unga danska historiker i slutet av 1870-talet medvetet styrde kosan till fiendens högborg Berlin för att där inhämta det nyaste inommetodundervisningen på historieforskningens område.^ En frispråkig jurist somJohannes Nellemann kunde håna »de skramlende og skvadronnerende Tydskere» och tala om sitt »sasrlige Tydskerhad», men han blev å andra sidan vän med Jhering, som senare var gäst på ett nordiskt juristmöte.'* Då Ebbe Hertzberg skildrade Fredrik Brandts forskargärning i en nekrolog i TfR 1891, framhöll han förutomBrandts starka sidor också dennes svagheter; »Som Videnskabsmand benyttede Brandt sig med udpra^get Forkjjerlighed af den induktive Methode, medens Deduktionen i ligesaa udprarget Grad var hans svage Side. Hvor han var nodt til at operere med dogmatiske Begreber og Sart- - Se t.ex. Stig Jorgensen, TfR 1966, s. 614, Fenger, s. 39 och 47. ^ EllenJorgensen, s. 114 f. Fenger påstår däremot, s. 147, att Tyskland efter år 1864 inte längre var »det almindelige mål for studierejser» och att juristerna vände uppmärksamheten mot Frankrike och England. Påståendet stämmer intehelt (se Biografier), men är såtillvida riktigt som man på grund av de förbättrade kommunikationerna inte längre reste enbart till Tyskland. Troels G. Jorgensen, s. 40.
3 ninger, anskuede han derfor disse heist somengang for alle givne Storrelser, hvis Almengyldighed han paastod med en Troendes hele Varme, men ikke gjerne indlod sig paa at diskuttere. Kunde han imidlertid i Emnets Medfor ikke undgaa at udvikle en selvstarndig Theori, antog denne ikke sjelden i logisk Henseende en til det kuriose grjendsende Skikkelse Enligt Francis Hagerup hade L. M. B. Aubert lidit av en liknande brist: »Til det Rydningsarbeide, sompaa dette Omraade [=förmögenhetsrätten] kra:- vedes for at stille den hjemlige Retsvidenskab paa Höide med Udlandets, medbragte A. ikke alle Betingelser. Dels var han ikke romanistisk skoleret, dels var hans sjeregne intellektuelle Anlseg fremmed for den konstruktive Metodes Krav paa Abstraktion og skarp logisk Differentiering.»^ Medan tiden fram till slutet av 1860-talet kan betecknas somen brytningstid i nordisk rättsvetenskap, visar ovanstående citat, att den konstruktiva riktningen var förhärskande åtminstone i Norge under århundradets slut. Förmågan till konstruktion, logisk analys och teoribildning betraktades på ett nära nog mystiskt sätt somen medfödd färdighet, sominte alla rättsvetenskapsmän hade välsignats med. I nästan överslätande ordalag förklarades Aubert och Brandt ha åstadkommit mycket gott trots sitt handicap; implicit påstod man samtidigt, att de aldrig hade kunnat svinga sig upp på rättsvetenskapens högsta toppar. Det bör också märkas, att bristande utbildning i romersk rätt enligt Ffagerup var en svaghet också för en civilist, som enbart sysslade med norsk rätt. I enlighet med det av Jhering myntade pejorativa uttrycket »Begriffsjurisprudenz» har man också inomnordisk rättsvetenskap allmänt brukat tala om ’begreppsjurisprudensen’, fi. ’käsitelainoppi’. Jag har dock i denna del medvetet och konsekvent undvikit beteckningen ’begreppsjurisprudens’ och ’begreppsjuridik’. Trots att benämningen är kortare än ’den konstruktiva riktningen’ eller ’metoden’, sombrukades i slutet av 1800-talet, anser jag det föga adekvat att beteckna en på sin tid betydande vetenskaplig riktning med en av motståndarna påhittad benämning, som dessutom fortfarande har en negativ klang. ’Den historiska skolan’ var visserligen också ursprungligen en av motståndarna använd nedsättande term, men hade snabbt accepterats somett honnörsord av skolans anhängare själva. Positivismen och liberalismen brukar förknippas med 1800-talets sista decennier, och också i detta fall kan man skönja tecken på en förändring redan i början av 1900-talet, då återigen ett politiskt sett konservativt färgad, autoritär och känslo- och viljebetonad antipositivistisk riktning började vinna terräng. 5 TfR 1891, s. 513. TfR 1896, s. 346.
4 Dessa idéers genombrott skedde dock först efter det första världskrigets slut och inverkade inte på den här behandlade periodens rättsvetenskap. Å andra sidan kan man tala om en åtminstone i svensk och finländsk rättsvetenskap framträdande äldre idealistisk vetenskapssyn, sombörjade ifrågasättas först på 1880-talet. För att till slut återgå till den här valda slutpunkten för perioden, 1910, visar ovanstående korta översikt, att man återigen kan tala om en glidande övergång under 1900-talets två första decennier. Om man vill framhålla någon speciell händelse inom själva den nordiska rättsvetenskapen före det första världskriget, finns det också olika alternativ; i Danmark t.ex. Viggo Bentzons för rättskällelärans utveckling viktiga och av Alf Ross högt uppskattade »Retskilderne» (1907), i Sverige Uppsalaskolans uppkomst år 1917. Man kan dock också välja publiceringen av Fredrik Stängs »Norsk formueret. I. Indledning til formueretten» år 1911 som en gränsstolpe. Arbetet har senare betraktats som en uppgörelse med den åtminstone i Norge då förhärskande riktningen, då författaren ifrågasatte den tyska romanismens och den konstruktiva riktningens dominans på samma sätt somHagerup ett par årtionden tidigare hade ifrågasatt Schweigaards kasuistik och nationella inskränkthet.^ Även om det epokgörande i Stängs arbete kan diskuteras (del IV), blev boken redan genom Hagerups skarpa recension i TfR bekant överallt i Norden. Det har påståtts, att Stängs arbete förstärkte den redan tidigare i Danmark uppkomna rättsvetenskapliga ’realism’, somdock snart delvis fick vikaför ’den skandinaviska realismen’.8 Det kan också nämnas, att Axel Hägerström år 1911 blev professor i filosofi i Uppsala, även omhans inverkan på rättsvetenskapen blev betydande först några år senare. Gränsdragningen i denna del är inte lika absolut somi de föregående delarna, då jag har medtagit några, främst av äldre författare, under 1910-talets första år utgivna arbeten, om dessa byggde på äldre föreläsningar eller tidigare utgivna hektograferade arbeten - i allmänhet har dock främst den första tryckta upplagan noterats. Dispositionen i denna del är den från tidigare delar bekanta. Efter en kort översikt över periodens nordiska historia med tyngdpunkten förlagd på de juridiska fakulteternas utveckling (kapitel I) behandlar jag i kapitel två de nordiska ländernas juridiska litteraturhistoria börjande med den samnordiska litteraturen för att därefter gå över till Danmark inklusive Island, Norge, Sverige och slutligen Finland. Redan i slutet av 1800-talet var den under föregående period påbörjade ’professionaliseringen’ av juridiken ett fullbordat faktum, och juristerna bildade en ^ Dalberg-Larsen, s. 379 ff.; Robberstad, s. 272; Sandvik, s. 195; Amundsen I, s. 70; jfr dock Gagnér, TfR 1999, s. 339 f. * Se V. Eyben, TfR 1964, s. 288; Dalberg-Larsen, s. 387 ff.
5 avgränsad yrkeskår. Detta kom till synes t.ex. i att man nu började publicera särskilda juristmatriklar i Sverige och i Finland, dvs. i de länder, där juristernas utbildning och status länge hade släpat efter läget i Danmark och i Norge. För den rättsvetenskapliga litteraturens del betyder detta, att litteraturen nu kan avgränsas med hjälp av författarnas utbildning: i denna del beaktas endast sådan litteratur, somskrivits av personer med juridisk examen. Denna regel har dock ett undantag: klart rättshistoriska arbeten har i vissa fall noterats oberoende av författarens vetenskapliga utbildning. Såsombekant produceras än i dag en betydande och viktig del av den rättshistoriska litteraturen i Norden av yrkeshistoriker utan juridisk utbildning. Gränsdragningen underlättar däremot behandlingen av den statsrättsliga/statsvetenskapliga och den rättsfilosofiska litteraturen. Å andra sidan har jag inte tagit med all av jurister skriven litteratur med rättsvetenskaplig anknytning. Såsom det redan har konstaterats i del II (s. 21 ff.), var förbindelsen mellanjuridik och politik mycket intimpå 1800-talet. Det finska uttrycket »laki on niin kuin se luetaan» (’lagen är sådan somden läses’) bildar en förträfflig rubrik för en stor del av den juridiska 1800-talslitteraturen med aktuell anknytning och politisk tendens. Denna litteratur, med ett utmärkt finländskt uttryck kallat ’rättskampslitteratur’, är ett viktigt material för undersökningar i politisk historia, med saknar större intresse för en framställning av rättsvetenskapens utveckling, naturligtvis med undantag av det faktum, att själva litteraturen visar, vilket värde man tillmätte juridiska argument i allmänhet. I del II utelämnade jag främst den danska litteraturen från och med 1840-talet ombehovet av förändringar i statsskicket och omSlesvigs statsrättsliga och historiska ställning. I denna del noteras endast i förbigående den juridiska debatten i Norge och i Sverige före år 1905 omunionens rättsliga natur och den av finländska jurister under juridikens täckmantel förda polemiken med ryska rättslärda och historiker om grunden för Finlands autonoma ställning inomdet ryska kejsardömet. Nationalekonomisk litteratur skriven av jurister har helt förbisetts. Inte heller i övrigt har det på grund av litteraturens omfattning varit möjligt att hålla litteraturavsnitten lika heltäckande somi tidigare delar, och mindre arbeten och artiklar samt i synnerhet praktiska arbeten för allmänheten (’lekmannajuridik’) behandlas endast exempelvis. A andra sidan noteras de viktigaste av de vid denna tid redan vanliga och ofta utförliga recensionerna, framför allt i TfR. Man kan förutom om en professionalisering även tala om en långtgående specialisering under den här behandlade perioden. Redan de juridiska fakulteternas utveckling med ämnesbundna professurer (se I 2.1.) gjorde en specialisering nödvändig för dem, somsiktade på en akademisk karriär. 0rstedvar det sista universalgeniet inom nordisk rättsvetenskap, och redan det sena 1800talets rättsvetenskapsmän kan ofta förses med en benämning som visar deras
6 specialitet: civilister (Andreas Aagesen och Evaldsen i Danmark, Alfred Winroth och Elsa Eschelsson i Sverige, Wilhelm Chydenius och Julian Serlachius i Finland), straffrättslärda (Carl Goos i Danmark, Getz i Norge, Hagströmer ochJohan Thyrén i Sverige, Jaakko Forsman i Finland), statsrättslärda (Bredo Morgenstierne i Norge, Hermanson i Finland). Processrätten var dock först under utveckling som akademisk disciplin, och periodens mest framstående processualister, Hagerup i Norge och Wrede i Finland, började sin karriär som civilister. Också övergången till en annan akademisk tjänst eller en omfördelning av undervisningsämnena kunde leda in en författare på ett nytt område: både Hagerup och Carl Torp blev först i ett senare skede av sin karriär straffrättslärda. Då såväl allmän rättslära som rättshistoria på många håll saknade egna lärostolar, finns det inte heller rättsvetenskapsmän, som uteslutande ägnade sig åt dessa ämnen. I den vetenskapshistoriska delen (kapitel III) är liksom tidigare den allmänna rättslärans frågeställningar och problem dominerande. Avsnittet om den allmänna rättsläran »Att räkna med begrepp» koncentrerar sig naturligen nog på den konstruktiva riktningen och dess inflytande på nordisk rättsvetenskap. I inledningen till detta avsnitt behandlar jag den tyska konstruktiva riktningens metodföreställningar, svagheter och starka sidor; man har ju i 1900-talets juridik ofta nöjt sig med en vrångbild av den konstruktiva riktningen för att kunna framhäva sina egna förtjänster. Såsomi tidigare delar fortsätter jag i detta kapitel med en framställning av rättssystematikens, rättskällelärans och lagtolkningslärans utveckling. Det privaträttsliga avsnittet behandlar ett par avtalsrättsliga problem, som var under flitig debatt före antagandet av de nordiska avtalslagarna. Striden mellan vilje- och tillitsteorins samt i mindre grad avtals- och löftesteorins anhängare kunde ses som en kamp mellan gammalt och nytt, mellan stelbent romanistisk konstruktivism och flexibel, marknadstillvänd realism, men verkligheten kan ändå inte inpassas i denna förenklade bild. Dödsstraffet avskaffades de facto i Norden först under den här behandlade perioden, men debatten inomden rättsvetenskapliga litteraturen kan anses ha avslutats genomKnut Olivecronas utförliga arbete »Omdödsstraffet» (del II, s. 173 och 396 f.), i vilket författaren ingående behandlade alla argument för och mot detta straffs bibehållande. Debatten i frågan följs därför inte längre i denna del, utan det straffrättsliga avsnittet redogör för de nordiska inläggen i den kamp mellan den klassiska och den sociologiska straffrättsskolan, sominleddes på 1880-talet. Frågan har tidigare behandlats, även med beaktande av det nordiska perspektivet, i Christian Häthéns doktorsavhandling »Straffrättsvetenskap och kriminalpolitik. De europeiska straffteorierna och deras betydelse för svensk strafflagstiftning 1906—1931» (1990) och en ny framställning kunde därför synas onödig, men tyngdpunkten i Häthéns framställning ligger
7 av naturliga skäl på svensk doktrin, och jag refererar också några av Häthén inte noterade nordiska författare även med beaktande av finskspråkiga texter samt försöker placera in debatten i ett större vetenskapshistoriskt perspektiv. Trots att den fria bevisprövningen infördes i svensk och finländsk lagstiftning först på 1940-talet, hade den segrat på doktrinens nivå i hela Norden redan på 1860-talet (del II, s. 405 ff.). Efter detta är det svårt att hitta processrättsliga frågor av allmänt nordiskt intresse; frågan om lekmannainslaget i domstolarna framstod nämligen snarare som en politisk ändamålsenlighetsfråga än ett rent rättsvetenskapligt problem. I denna del har därför det processrättsliga avsnittet utelämnats. Den vetenskapshistoriska delen avslutas av de i del II (s. 5) utlovade avsnitten om 1800-talets statsrätt och rättshistoriska forskning. Även den nordiska statsrätten präglades på en allmän nivå av övergången från en naturrättsligt färgad allmän statslära till en historisk, positivrättslig statsrätt; dessa ersattes i sin tur från och med 1870-talet även i Norden av den konstruktiva riktningen, som på detta område kallades den statsrättsliga positivismen, även om denna riktning aldrig blev så populär som den egentliga konstruktiva riktningen inom privaträtten. Den rättshistoriska forskningen präglades av historieforskningens allmänna utveckling under 1800-talet. Metodfrågor och källkritik fick allt större betydelse mot slutet av 1800-talet, samtidigt somden rättshistoriska forskningen blev en självständig vetenskap i förhållande till rättsdogmatiken. 2. Forskningsläget En stor del av den relevanta forskningslitteraturen har redan presenterats i inledningen till del II (s. 5 ff.), för Danmarks del främst Frantz Dahls och Ditlev Tamms framställningar, i Sverige Jan-Eric Almquists och Jan-Olof Sundells arbeten, Hannu Klamis översikter över den finländska rättsvetenskapen och för Norge Fredrik Stang d. y:s framställning av den juridiska fakultetens utveckling i jubileumsskriften för universitetet i Kristiania år 1911; sistnämnda arbete har dock markanta drag av partsinlaga. Norsk rättsvetenskap har på senare tid behandlats av Rune Slagstad och Dag Michalsen. Efter publiceringen av del II har Slagstad skrivit en omfattande och grundlig framställning »De nasjonale strateger» (1998) omnorsk politisk historia från år 1814; arbetet innehåller också intressanta uppgifter och iakttagelser om rättsvetenskapens utveckling. Michalsen har behandlat olika frågor i norsk rättsvetenskapshistoria i talrika artiklar i bl.a. TfR och NNT. Med undantag av Sundells doktorsavhandling saknas i stort sett arbeten, som skulle koncentrera sig på det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets rättsvetenskap överhuvudtaget eller den konstruktiva riktningens betydelse i
8 Norden. Vissa aspekter i dansk rättsvetenskap behandlas i Peter Hoilunds avhandling för fil. dr.graden »Den möderne retstasnknings gennembrud og autoritetstab» (1998). Svensk straffrättsvetenskap behandlas i Häthéns ovan nämnda doktorsavhandling, i vilken ovanligt nog ingår även nordiska jämförelser. Urpo Kangas har redigerat och delvis själv skrivit en översikt »Oikeustiede Suomessa 1900-2000» (Rättsvetenskapen i Finland 1900-2000; 1998) med korta bidrag av talrika lärare i de juridiska fakulteterna.^ Medan 0rsted och Schweigaard har varit föremål för talrika undersökningar, finns det inga biografier över det sena 1800-talets rättsvetenskapsmän. De enda undantagen är Troels G. Jorgensens »Tre professorer. Goos, Nellemann, Matzen» (1957) och Otto Hjalmar Granfelts »Friherre Rabbe Axel Wrede» (1951); båda arbetena är dock förvånande litet givande doktrinhistoriskt sett, trots att båda författarna var juris doktorer och Granfelt dessutom professor i årtionden. Sten Gagnér arbetade på 1980-talet på en biografi över periodens kanske mest betydande rättsvetenskapsmän, Francis Hagerup, som förutomi sin vetenskapliga produktion också sommångårig redaktör för TfR gjorde en viktiginsats för den nordiskajuridiken. Av detta ofullbordade arbete har en del med rubriken »Hagerups tidskrift» publicerats i TfR 1999. Möjligen har det förhållandevis korta tidsperspektivet förhindrat en fördomsfri forskning. Efter den konstruktiva riktningens fall utsattes denna riktning för allmänt fördömande och hån, i Finland så sent som fram till 1970talet. Däremot saknas inte annan sekundärlitteratur av intresse. Åtminstone de viktigaste rättsvetenskapsmännen finns behandlade i de olika ländernas nationalbiografier, och det blev redan i slutet av 1800-talet vanligt att publicera nekrologer i de juridiska tidskrifterna. Nekrologerna måste naturligtvis användas med försiktighet, men de innehåller upplysande uppgifter, dock ofta snarare omnekrologskribentens än omhyllningsföremålets vetenskapliga inställning, såsom ovanstående citat visar. Medan det ännu för den föregående periodens del saknades bibliografier rörande svensk litteratur före år 1830, täcker olika bibliografier hela den juridiska litteratureni Norden under den här behandlade perioden. ^ Då nästan alla arbeten omrättsvetenskapens historia behandlar utvecklingen i ett land, är det skäl att framhålla en nvTjtkommen nordisk vetenskapshistoria, Hovdhaugen - Karlsson - Henriksen - Sigurd, »The History of Linguistics in the Nordic Countries» (2000).
L Rättsvetenskapens förutsättningar 1. Politisk, ekonomisk och teknisk utveckling Efter freden i Wien på hösten 1864, då Danmark måste avstå Slesvig och Holstein till Preussen och Österrike, rådde det fred i Norden i över femtio år. Trots detta saknades inte konflikter av mellanstatlig natur. Den allt sämre fungerande unionen mellan Sverige och Norge upplöstes slutligen år 1905. Det skärpta läget ledde bl.a. till att det nordiska juristsamarbetet upphörde för några år framåt, men det kan anses delvis vara en följd av den ökade skandinaviska samhörigheten under 1800-talet, att unionskonflikten ändå kunde lösas på fredlig väg. Det autonoma Finlands ställning inomdet ryska kejsardömet försvårades mot 1800-talets slut. Efter en liberaliseringsperiod under Alexander II började en juridiskt färgad polemik omFinlands statsrättsliga ställning mellan ryska och finländska historiker och jurister redan i slutet av 1880-talet. Både den allt starkare panslavismen och det skärpta internationella läget ledde till att man från rysk sida försökte närma storfurstendömet till kejsardömet; ett närmande sompå finländskt håll uppfattades somett angrepp på landets autonomi. De s.k. förtrycksperioderna 1899-1917 väckte i vidsträckta finländska kretsar ett starkt rättspatos, som även senare syntes i den finländska juristkårens starkt ’legalistiska’ inställning (se del IV). Mätt med 1900-talets mått kunde dock ’förtrycket’ inte ha varit mildare med en tämligen liberal förhandscensur och repressalier främst i form av temporära landsförvisningar av ledande motståndsmän, bl.a. juristerna Leo Mechelin och Rabbe Axel Wrede somhöjdpunkter; först vid tiden för det första världskriget skärptes åtgärderna i någon mån. Med en viss överdrift kan man säga, att förtrycksperiodernas inverkan på den finländska juridiken i stort sett begränsade sig till, att många rättsvetenskapsmän måste offra en stor del av sin arbetstid på att skriva juridiska pamfletter, ’rättskampslitteratur’, mot förryskningssträvandena. Efter freden i Wien kvarstod i Danmark det problematiska förhållandet till Island. Allt högljuddare isländska krav på en ökad autonomi tillfredsställdes endast delvis genom den oktrojerade författningen av år 1874, som gav alltinget lagstiftningsmakt, dock med vetorätt för kungen, i praktiken den danska re- ■ Denna framställning baserar sig på uppgifter i Danmarks historie 6, Nerbovik, Den svenska historien 13 och Klinge, Historia, omej annat anges. 1
10 geringen. Genomen ny författningfick Island år 1903 en egen minister, kunnig i isländska och bosatt i Reykjavik. Det statsrättsliga förhållandet till Danmark var dock både öppet och inflammerat ännu vid periodens slut och hade till följd en juridiskt betonad polemik, en ’rättskamp’, av liknande slag som i Finland. Inrikespolitiskt kännetecknades perioden av en kamp omdemokratin och parlamentarismen. Motparternavar de konservativa, hoj re, och liberaler, venstre, i olika schatteringar med den snabbt framväxande och till en början revolutionära socialdemokratin som en allt viktigare medtävlare. Parlamentarismen infördes i Norge redan år 1884 genomden juridiskt möjligen tvivelaktiga, men politiskt verkningsfulla riksrättsdomen, i vilken hoyreregeringens medlemmar dömdes för tjänstefel; parlamentarismens tidiga seger kan också förklaras med att den hade udden riktad mot den allt mera avskydda unionen med Sverige. I Danmark lyckades hojre bättre bevara makten, och Jacob Estrups regering, som var i öppen konflikt med riksdagens mera demokratiskt valda kammare, folketinget, satt kvar till år 1894. Även efter detta fortsatte hojreväldet, samtidigt som man letade efter en godtagbar kompromiss för att kunna avsluta konflikten. Först Johan Henrik Deuntzers år 1901 utnämndavenstreregering hade dock också folketingets förtroende och den anses ha inlett parlamentarismen i Danmark. I Sverige godtogs parlamentarismen först efter den här behandlade perioden i slutet av 1910-talet, liksom också i Finland, där själva principen hade varit otänkbar under den ryska tiden, trots att landet år 1906 fått Europas mest demokratiskt valda och sammansatta folkrepresentation. Demokratin i formav allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor fick inte odelade sympatier ens bland liberalerna på venstrehåll och lät vänta på sig. Förvånande nog var det i Finland som man först genomförde reformen i sin helhet. I det tillfälliga tövädret efter den ryska förlusten i kriget mot Japan och revolutionen år 1905, somföljdes av en storstrejk i Finland, ersattes den gamla ståndslantdagen med en enkammarlantdag år 1906, vald genomallmän och lika rösträtt också för kvinnor. Lantdagen saknade dock i praktiken makt, liksom också den demokratiskt valda riksdagen i Tyskland, och man kan fråga sig, i vilken mån frustrationen över den maktlösa demokratin medverkade till revolutionerna i de båda länderna år 1918.1 de övriga nordiska länderna skedde utvecklingen i etapper. I Danmark hade rösträtten till folketinget i praktiken varit allmän för män sedan 1850-talet, men den snäva rösträtten och valbarheten till landstinget gjorde demokratin till en liknande chimär somi Bismarcks tyska rike. Norge införde allmän rösträtt för män år 1898, men den allmänna rösträtten för kvinnor i stortingsval lät vänta på sig till år 1913, omockså förmögnare kvinnor fick rösta redan år 1907.^ I Sverige hade avskaffandet av 2 Se även Furre, s. 44.
11 ståndsriksdagen år 1866 lett till en snarast ännu mera elitbetonad folkrepresentation. Det förhatade »fyrkstrecket», hög census och gradering av rösträtten efter förmögenhet, var en stötesten framtill det första världskrigets slut. För generationen efter det första världskriget framstod tiden före år 1914 som en epok av fred, välstånd och harmoni, la belle époque? Tiden efter år 1870 var en period av kraftig utveckling i Norden, där först nu industrialismen så småningomkomigång. Även den moderna världen i teknisk bemärkelse uppstod under denna period. Medan vardagslivet på 1860-talet inte i högre grad hade skilt sig från livet hundra år tidigare, tog man under de följande decennierna i allmänt bruk nya revolutionerande uppfinningar. Den tekniska utvecklingen inverkade kraftigt även på vardagslivet: elektrisk belysning och telefoner togs i bruk åtminstone i de största städerna på 1880-talet, kommunala vattenverk och avloppsnät förbättrade hygienen och minskade dödligheten, spårvägsnät ökade rörligheten för stora delar av befolkningen. Av mera omedelbar betydelse för den juridiska litteraturen var det nya, billigare, av trämassa framställda pappret och bättre, snabbare tryckmetoder. Redan under den föregående perioden hade kommunikationerna (järnvägar, reguljära ångbåtslinjer) utvecklats snabbt, och mot slutet av 1800-talet var en studieresa utomlands inte längre det äventyrliga och strapatsrika företag, som det varit tidigare. Redan under förra delen av 1800-talet hade talrika nordiska rättsvetenskapsmän studerat utomlands, främst i Tyskland, och under senare delen av seklet var ett längre forskningsuppehåll vid något tyskt universitet närmast ett måste för den nordiska jurist, somsiktade på en akademisk karriär. Henning Matzen var favoriten att efterträda Carl Hoick somprofessor i statsrätt i Köpenhamn år 1868, men han betraktades som»ganske vist umoden», då han ännu inte varit utomlands, och han fick professuren först efter en över ettårig europeisk rundtur till Tyskland, England, Frankrike, Österrike och Italien.'^ Trots den snabba tekniska utvecklingen, som också ledde till en högre allmän levnadsstandard, kan föreställningarna om en förkrigstida belle époque knappast anses motiverade. Tiden före det första världskriget kännetecknades av en stegrad internationell spänning, det inrikespolitiska läget var också spänt på många håll, och en högre levnadsstandard var för stora delar av befolkningen endast möjlig till priset av en omfattande emigration. Också i den juridiska litteraturen framstår la belle époque som en nostalgisk efterhandskonstruktion. Man kan nämligen i sekelskiftets litteratur hitta spridda uttalanden omförkastandet av traditionella värderingar, splittringarna och konflikterna i den sam- ^ Se Eriksson, s. 227 f. Troels G. Jorgensen, s. 49 f.
12 tida världen för att inte tala om den bland jurister tämligen allmänna socialistskräcken. Även i Tyskland tycktes det borgerliga samhällets grundvalar darra, och kulturpessimism och domedagsstämning bredde ut sig.^ Det är naturligtvis omöjligt att entydigt fastställa, i vilken mån den ekonomiska och tekniska utvecklingen direkt inverkade på rättsvetenskapen, även om man kan anta, att inverkan på många punkter varit betydande. Industrialismen medförde många sociala problem, somtämligen snabbt uppmärksammades i en till en början visserligen anspråkslös sociallagstiftning om arbetarskydd. Den tekniska utvecklingen, i synnerhet de förbättrade kommunikationerna, underlättade förutomforskningsresor även andra internationella kontakter mellan juristerna; t.ex. de nordiska juristdagarna skulle annars knappast varit möjliga som en bestående institution. I TfR 1901 ingick i avdelningen »Mindre Meddelser» en kort uppsats med rubriken »Nyepraktiske Opfindelser skaber nye Retsproblemer». Författaren, signaturen J. B., uppenbarligen tidskriftens norske andreredaktör Johannes Bergh, hade på begäran avgivit ett responsum i en hyressak beträffande husägarens skyldighet att tillhandahålla tillräcklig värme genomcentraluppvärmningen, och han konstaterade: »Leiekontrakten indeholdt intet specielt om Huseierens Forpligtelse i dette Stycke; og Centralopvarmning er i det mindste hos os en saa ny Opfindelse, at man vist ikke med Ffensyn til samme kan paaberaabe sig nogen Sedvane ...». I det föreliggande fallet hade centralvärmsugnen liksom»en almindelig Ovn» endast uppvärmts på dagen med följd av att hyresgästens rum var kalla både natt och dag. En medverkande faktor var, att lägenheten under stod tomoch helt oeldad, och Bergh tillfogade: »Maaske var Gaarden, en ny ’Spekulationsgaard’, heller ikke sserlig solid bygget.» Berghs responsum slog fast, att det, när ingenting speciellt var avtalat om uppvärmningen, var husägarens skyldighet att se till att hyresrummen hade den i Kristiania sedvanliga temperaturen, »ca. 181/3 å 18 3/4 Celsius», åtminstone under dagtid och tidigt på morgonen, men om denna temperatur krävde uppvärmning under hela dygnet och t.o.m. uppvärming av den tomma lägenheten i våningen under, så var husägaren förpliktad också till detta. I annat fall kunde hyresgästen kräva skadestånd och säga upp kontraktet.^ Bergh inledde sin uppsats med en allmän betraktelse över de juridiska tolkningssvårigheter, som den snabba tekniska utvecklingen hade medfört. Det hade uppkommit nya situationer och konflikter, »overfor hvilke de under seldre, oftest mere primitive Forhold tilblevne Love og Retsdoktriner eller Sasdvaner viser sig ufuldstasndige og utilstraskkelige». Liksom ångmaskinen med alla sina praktiska konsekvenser hade djupt gripit in i det sociala livet, hade elektriciteten visat sig »ikke mindre frugtbar paa Problemer af retslig 5 Stolleis, Allgemeine Staatslehre, s. 17. 6 Bergh, TfR 1901, s. 336 f.
13 Natur». Författaren frågade sig vidare, hur många »enten nye eller i al Fald i ny Dragt optrasdende obligationsretlige Sp0rgsmaal» också telegrafen och telefonen hade framkallat. En del av de nya problemenvar straffrättsliga. Det var bekant, att frågan om »hvorledes uberettiget Overforelse og Tilegnelse af den elektriske Kraft skal straffes, i Tydskland har fremkaldt en hel Litteratur, hvori meget afvigende Synsmaader har gjort sig gjasldende: baade Straffrihed og Tyvsstraf har sine Talsmasnd».^ 2. De juridiska fakulteterna 2.1. Tjänster och undervisning Antalet juridiska fakulteter ökade med två under perioden. Planerna i Sverige på ett huvudstadsuniversitet, som skulle ha ersatt universiteten i Uppsala och Lund (se del II, s. 152), rann visserligen ut i sanden, men år 1877 grundades Nordens första privata universitet, Stockholms högskola. Först år 1906 beslutade man dock ominrättandet av en juridisk fakultet med sex professorer, och verksamheten inleddes höstterminen 1907 bl.a. med hjälp av bokgåvor från Köpenhamn och Kristiania.^ Isländska jurister hade traditionellt avlagt sin examen vid Köpenhamns universitet, men efter det att alltinget fått egen lagstiftningsmakt och en särisländsk lagstiftning blivit allt allmännare, höjdes det krav på en isländsk ’lagskola’, i synnerhet som det redan sedan år 1847 fanns en teologutbildning och sedan år 1876 en läkarutbildning på Island. »Lagasköli» grundades genom alltingslagen nr. 3 av den 3. mars 1904, och verksamheten började på hösten 1908. Lagskolan hann dock aldrig utexaminera jurister innan den komatt ingå somden juridiska fakulteten (lagadeild) i det år 1911 grundade universitetet i Reykjavik (Häsköli Islands).^ De nya juridiska fakulteterna fick alltså så gott som ingen betydelse för rättsvetenskapen ännu under den här behandlade perioden. Av större betydelse var den kraftiga utökningen av de traditionella fakulteternas lärarkårer. Först nu var det möjligt att genomföra en specialisering enligt rättsområden inomfakulteterna. Utvecklingen var långsammast i Köpenhamns rätts- och statsvetenskapliga fakultet. Antalet professurer i juridik var fem i början på 1870-talet, och den enda tillökningen under perioden var en sjätte tjänst år 1903, då en av professurerna i ekonomi överfördes till rättsvetenskapen.'° Lagskolan i Reykjavik började anspråkslöst med endast två lärare, Einar Arnörson och Lårus Bjamason, Kristianiafakulteten fick sin femte lärar7 Bergh, TfR 1901, s. 335. * Hassler, s. 281 f.; Modéer, s. 212 och 217. ’ Agnar Kl. Jonsson, s. XXXVf. Tamm, Studium, s. 385. '' Se Agnar Kl. Jönsson.
14 tjänst först år 1875, men den sjätte redan år 1877, och nya tjänster inrättades kontinuerligt, så att fakulteten fick sin tionde professur år 1906; i antalet ingick dock också tjänsterna i nationalekonomi och statistikd^ Utvecklingen kunde dock stöta på politiska problem: då Francis Hagerup var minister på 1890talet, förkastade stortinget med endast en rösts majoritet ett av venstre framlagt förslag att dra in hans professurd^ I Sverige betydde redan grundandet av den juridiska fakulteten vid Stockholms högskola en kraftig ökning av lärartjänsterna. I Uppsala och i Lund hade de juridiska fakulteternas tjänster utökats redan under slutet av 1800talet, omockså tämligen långsamt och ofta först i formav extraordinarie professurer. Vid sekelskiftet 1900 hade dock de juridiska fakulteterna sju professurer både i Uppsala och i Lund.^'^ Efter grundandet av Stockholms högskola var antalet professurer i Sverige större än i Danmark, i Norge och på Island sammanlagt. I Finland hade den juridiska fakulteten i Helsingfors endast fyra professurer ända fram till år 1898, då det grundades en femte professur i bl.a. civilprocessrätt. Under 1900-talets första årtionde fick fakulteten tre nya ordinarie och en extraordinarie professur, av vilka dock tjänsten i rysk statsrätt och rysk rättshistoria påtvingades fakulteten mot dennas vilja. Universitetets alla adjunkturer hade dragits in år 1852, och den juridiska fakulteten fick två nya adjunkttjänster först år 1890; vid periodens slut fanns det fyra adjunkturer.^^ 2.2. Examensreformerna I alla de nordiska länderna var examensreformer ett ständigt återkommande fenomen, som visade, att man experimenterade sig fram för att råda bot på bristerna i undervisningen i juridik. I Danmark förblev examensförordningen av år 1821 (del II, s. 19) i kraft i femtio år, medan förordningen av 30.6.1871 ersattes redan med en ny förordning av 26.9.1890, och denna fick i sin tur stryka på foten för förordningen av 1.12.1902. Förordningen av år 1871 avskaffade några sommindre viktiga betraktade ämnen, bl.a. juridisk encyklopedi, medan antalet examensämnen förblev åtta: 1. allmän rättslära, 2. civilrätt I (person-, familje- och arvsrätt), 3. civilrätt II (sak- och obligationsrätt), 4. straffrätt, 5. processrätt, 6. rättshistoria, 7. statsrätt och 8. romersk rätt.Jämfört med de tidigare förordningarna av år 1736 och 1821 komtyngdpunkten i examen allt mera att vila på gällande dansk rätt. Förordningen av år 1890 delade den tidigare på en enda gång avlagda examen i två delar, och gjorde den gamla danska Stang, Retsvidenskapen, s. 108 f. och 115 f. Slagstad, Strateger, s. 128. '■* Modéer, s. 212. Klinge II, s. 462 f.; Kangas, s. 23 ff. Tamm, Studium, s. 382.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=