LXII fordrade. Om landslagen icke pä 1430-talet var införd i Hälsingland, torde den då ej heller varit införd i bygderna norr därom. Till slut bör anmärkas, att landslagens införande i en lagsaga icke hindrade att gamla sedvänjor — t.ex. omfärd och skafthållning vid överlåtelse av jord —levde kvar i lagsagan utanför domstolarna och ibland, i den mån de ej stredo mot landslagen, även vid dessa. Att dylika sedvänjor levde kvar i en lagsaga är alltså icke bevis för att landslagen ännu icke införts i lagsagan. Att man säger sig tillämpa en viss lagsagas lag (Östgötalagen, Västgötalagen o.s.v.) visar icke heller att man fortfarande tillämpade den landskapslag, som gällt i lagsagan. När landslagen införts i en lagsaga, betecknades den nämligen stundom som denna lagsagas lag alldeles oavsett att den gällde också i andra lagsagor — något som var helt naturligt under den långa tid, som förflöt innan landslagen införts i hela riket och därför med ostridig rätt kunde betecknas som Sveriges lag.^^ Belysande för språkbruket äro bl.a. två brev från Östergötland, utfärdade den 16 november 1360 och den 1 juli 1363 (SRP nr 480 och 5 82), alltså minst 8 resp. 11 år sedan landslagen lysts i Östergötlands lagsaga. I dessa brev fastfares egendom enligt östgötalag resp. förklaras hava överlåtits med fastar och fulla skäl som östgötalag tillsäger. Vid förfarandena voro emellertid 12 resp. 10 fastar, närvarande, vilket icke fordrades av ÖgL men däremot helt eller nära anslöt sig till landslagen.^'' Ett omnämnande i en urkund, att en rättshandling skett enligt fäderneslandets lagar (secundum leges patriae e.d.), gör det sannolikt att landslagen tillämpats vid rättshandlingens avslutande men är icke helt avgörande; uttrycket leges patriae användes nämligen redan den 9 november 1345 (SD 5 s. 5 09) med syftning på UL och kunde alltså användas även om en landskapslag. Ordet landslag användes både beträffande landskapsrätt och den rätt, som infördes genom MEL,'* och visar alltså i sig ingenting, huruvida MEL tillämpats. Som redan är nämnt (ovan s. XXXVI) fick icke landslagen något namn. Båda breven äro utfärdade av domhavande; vid den överlåtelse, som avses i SRP nr 5 82, kan domhavanden ha ansetts också vara en av fastarna, varigenom fastarna skulle bli 11 i detta brev. Breven nämna ej att överlåtelserna ägt rum på ting men mycket sannolikt är att så varit förhållandet; breven ha nämligen tydligen till uppgift att vara fastebrev. Det i SRP 5 82 registrerade brevet anger, att den överlåtna egendomen hade uppbjudits och hade varit lagstånden natt och år, då överlåtelsen skedde. Även detta överensstämmer med föreskrifterna i MEL (J 2, 4, 6 pr) men kan icke ledas tillbaka på någon föreskrift i ÖgL. *** Magnus Eriksson använder 1 3 58 leges patrix om landslagen, Hist, handl. 2 s. 3. Se Schlyters och Söderwalls ordböcker, jfr i det föregående s. XXXVI not 26.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=