LX det av den nya rätten får man kanske genom inledningen till en stadga från Erik av Pommerns tid.’* I denna inledning, som finns blott i den ena av de båda medeltida avskrifterna av stadgan, säges att »wi (västgötar) anamadhom Sweriges rike ok lagh, som the haffwa i Oplandet, na;r drotning Marghyt, Gudh henne siel nade, först fik riket i Swerighe.» Landslagen skulle alltså ha blivit införd i Västergötland i februari 13 89, då Margareta vann sin avgörande seger, eller kort därefter. Nu börja också häradshövdingar förekomma i urkunderna; i diplomerna från 1390talet nämnas häradshövdingar för nio härad och för Dalsland och under 1400-talets första årtionde för ytterligare sju härad (J. E. Almquist, Lagsagor och domsagor I s. 211 ff., 243 ff.). Vid början av 1400-talet synes tillämpningen av landslagen ha blivit helt genomförd.’** 8) den 20 mars 1379 i Finland; ett fastebrev är då utfärdat av domaren i Kimito (Finlands medeltidsurkunder nr 877). På 1370-talet förekomma i finländska urkunder »domare», vilka synas ha haft en ställning liknande häradshövdingarnas.” Första gången en häradshövding omnämnes i en finländsk urkund är den 25 januari 1411 (Äbo Domkyrkas Svartbok, 1890, nr 329).'- » SDns 2, s. 828. H. Hildebrand (a.a. s. 91) har gjort gällande att landslagen skulle tillämpats i \'ästergötland redan den 27 november 1312. Tengberg har emellertid (,a.a. s. 71) visat, att Hildebrands stöd för denna åsikt (SD 6 s. 391) icke är beviskraftigt. Se R. Hemmer i FJFT 1931 s. 334 ff. och 1943 s. 144 ff. En urkund den 20/21 januari 1313 (Finlands medeltidsurkunder I s. 261) anses av Hemmer (a.a. 1931 s. 313) innebära det första beviset, att Magnus Erikssons landslag tillämpats i Finland. Urkunden är icke utställd av lagmannen, hans ställföreträdare eller av någon person i domarställning och är alltså icke ett fastebrev. Den handlar om en »eftir landa; laghum» på ting skedd överlåtelse med två närvaromän och tolv fastar, av vilka tre ha utsetts av vardera av de två överlåtarna och sex av den, till vilken överlåtelsen skedde. Urkunden synes emellertid icke innehålla något, som binder den vid Magnus Erikssons landslag. Tolv fastar hade man redan tidigare använt i Finland (Åbo Domkyrkas Svartbok nr 47 och 48), landslagen talar icke om närvaromän, icke heller om att fastarna skulle utses till hälften av vardera kontrahenten, vilket däremot tidigare skett i Finland (nyss angivna diplom), och om utseende av fastarna på tinget finns stadgande redan i UL och HL, av vilka den sistnämnda står den finska rätten nära. »Eftir land.v laghum» synes i enlighet med Söderwall i Ordbok öfver det svenska medeltidsspråket böra översättas med »i landet (Finland) gällande lag». Uttrycket skulle dä ha samma betydelse som »secundum leges terre», som förekommer i tidigare finländska diplom (se t.ex. Åbo Domkyrkas Svartbok nr 108). De verbala likheter mellan MEL och 1 3 5 3 års finländska urkund, som äro grunden till Hemmers uppfattning, torde icke vara bevisande; de kunna gå tillbaka på att både lagen och 1 3 53 års urkund återge uttryck i äldre fastighetsrättsliga urkunder. Särskilt kan märkas att det såväl i MEL (J 12) som i det 12
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=