LIX lagsaga torde emellertid det äldsta fastebrevet icke bevisa, att landslagen var antagen vid brevets utfärdande, Inom andra lagsagor följdes det äldsta fastebrevet inom kort tid av andra bevis på att landslagen var antagen. I Västergötland är däremot detta icke fallet. Ytterligare fastebrev finnas icke förrän efter flera årtionden; tvärtom är det tydligt, att man vid fastighetsöverlåtelser tillämpat västgötarättens regler.*^ Vidare är att märka, att från 13 50 till 1390 häradshövdingar nämnas i urkunderna från den stora Västgötalagsagan endast beträffande Skånings och Vilske härad samt för Dal (J. E. Almquist, Lagsagor och domsagor I s. 211 ff. och 243 ff.). Detta är helt naturligt, om lagsagans häradshövdingar ha tillsatts enligt äldre bruk nämnas överhuvud sällan i urkunderna —men det skulle vara ägnat att förvåna, om fråga varit om av konungen utnämnda häradshövdingar. Fastebrevet den 12 maj 13 58 står sålunda isolerat; det har tydligen utfärdats utan att landslagen ännu har antagits av lagsagans landsting. Sannolikt vilar brevet på en överenskommelse mellan underlagmannen och förvärvaren av egendomen med syfte att det skulle stå utom fråga att fånget vore lagligt, även om i framtiden Magnus Erikssons landslag skulle komma att tillämpas.' Med 1390-talet börjar däremot i Västergötland en tydlig tillämpning av landslagen. I en urkund den 9 oktober 1391 (SRP nr 2580; se om detta diplom det intressanta yttrandet hos Tengberg Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige, 1875, s. 78) avhänder en jordägare sig, sin hustru och deras arvingar lagligen uppbjuden egendom »efter forn och ny västgötsk lag».^* Underrättelse om tiden för införanhäradshövdingar tillsatta enligt äldre regler Belysande fastighetsrättsliga urkunder äro bl.a. brevet av den 6 juli 13 66 i UUB;s pergamentsbrevsamling (otryckt) och de i SRP under nr 103 5, 1060, 1 1 13, 1 1 56 och 1304 antecknade diplomen, dessa fem samtliga från 1370-talet och tryckta av Nat. Beckman i uppsatsen Sankta Annas prebenda i Skara (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 3, 1915, s. 142). Ytterligare fastighetsrättsliga urkunder för senare hälften av 13 00-talet kunna uppsökas med ledning av de uppgifter för varje socken i lagsagan, som finnas hos Ivar Lundahl, Det medeltida Västergötland (1961). " Flera exempel finnas i urkunderna, att man strävat efter att göra en fastighetsöverlåtelse giltig enligt såväl gammal som ny rätt; se t.ex. brevet den 24 februari 13 53 (SD 6 s. 412), formam legum antiquarum et nouarum). Vad angår nu förevarande brev den 12 maj 13 58 kan anmärkas, att underlagmannen hade gods i Södermanland (SRP nr 375, 689) och därför kan förutsättas ha haft kännedom om förfarandet enligt landslagen vid fastighetsöverlåtelse och om landslagens bestämmelser om fastebrev. * Dessa ord äro tydligen ett ytterligare uttryck för den tendens, som ovan ansetts ligga bakom fastebrevet den 12 maj 1 3 58 (se föregående not). berör östgötaförhållanden (överlåtelse skedd secundum totalem som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=