LIII ärvt. Ifråga om lösningsrättens utformning skilja de sig pä följande sätt. Enligt ÖgL ägde jordägarens fränder lösningsrätt oavsett huru nära de stodo honom i skyldskap, men endast fädernefränder ägde lösa hans fädernejord och endast mödernefränder hans mödernejord; lösningsberättigad närmare frände ägde givetvis lösa jorden framför mera avlägsen släkting. Det pris, för vilket fränderna ägde lösa jorden, regleras icke i lagen. Om jorden icke löstes sedan den varit hembjuden pä tre ting och tre »femter» däremellan, fick ägaren rätt att fritt sälja den.‘ I dessa bestämmelser framstår lösningsrätten som ett medel att återföra arvejord till den släkt, frän vilken den kommit. Enligt VgL II tillkom lösningsrätt endast jordägarens arvingar (alltså endast de släktingar, som enligt arvsordningen stodo närmast att ärva honom), men arvinge på fädernesidan kunde lösa jord, som var arvlåtarens möderne, och vice versa. Arvingarna skulle kallas till ting och där erbjudas att lösa jorden pä en stämma en månad därefter till det pris, till vilket jorden värderats på tinget. Varje arvinge hade rätt att lösa så mycket som motsvarade den kvotdel av jordägarens bo, som hans arvsrätt omfattade, men om någon icke begagnade sin lösningsrätt, tillföll den de övriga arvingarna. Om jorden icke löstes på stämman, fick ägaren sälja den, om han fick minst det pris, till vilket jorden värderats. Om det styrktes att jorden sålts för lägre pris, fingo arvingarna köpa jorden till det pris, för vilket den sålts.^ Här framstår lösningsrätten till jorden bl.a. som ett medel för jordägarens arvingar att hindra jordägaren att skänka bort ett värde genom att sälja jorden till underpris. Enligt UL ägde jordägarens samtliga fränder lösningsrätt och därvid hans fädernefränder även till hans mödernejord och hans mödernefränder även till hans fädernejord: den, som var närmare till arv, ägde företräde framför den, som stod längre bort i arvsordningen. Om annan överenskommelse icke slutits, skulle lösen äga rum till en i lagen fastställd taxa.” Här har man velat tillse, att jordägarens alla släktingar skulle få lösningsrätt med företräde för den, som stod jordägaren närmast i släktskap; däremot har man icke tagit hänsyn till den synpunkten, att jorden borde gå tillbaka till den släkt, från vilken den kommit. ■ ÖgL J 3. ^ VgL II J 4 och Add. 11 §§ 3, 6 och 11 jfr §§ 7, 8 och 9. » UL J 1 och 2.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=