XXXVIII flesta arterna hårda straff; den känner icke blott flera typer kvalificerade dödsstraff (att den skyldige begravdes levande eller brändes på bål) än Östgötalagcn utan även stympningsstraff (förlust av en hand eller båda, en fot eller båda o.s.v.). Landslagen godtager helt Upplandslagens straffarter och ökar dem genom att för vissa fall föreskriva, att en kniv skall stickas genom brottslingens ena I likhet med Skeninge- och Uppsala-stadgorna söker landslagen å andra sidan förhindra ingrepp mot någon på grund av misstanke för brott, om icke fullgoda skäl föreligga. Den som i andra fall än lagen direkt stadgar binder, bastar eller pinar någon på misstanke att han har begått brott, gör sig själv skyldig till edsöresbrott, som straffas med biltoghet över riket och förlust av lös egendom. Motiveringen till det hårda straffet är densamma i lagen som i stadgorna: »ty envar skall hava fred för sitt gods och sina penningar och särskilt för sin kropp och sitt liv».^'- Från Telge-stadgan 1345 har landslagens rättegångsbalk upptagit namnet rättareting för de ting, som konungen själv vill hälla. De hårda straff, som Uppsala-stadgan inför för de medlemmar av konungens nämnd, som ha fått en dom upphävd, återfinnas icke i konungsbalken, men i rättegångsbalken stadgas de för vittnen, vilkas utsagor ha blivit ogiltiga genom konungens dom."’’^ Den självständighet, som lagsagorna ännu ägde på 13 50-talet, gör det sannolikt, att det av konung och råd granskade lagförslaget icke tillämpades i en lagsaga, förrän det hade godkänts av lagsagans landsting. Konungen torde därför ha låtit sända förslaget till lagsagorna,"^ och därefter ha sannolikt landsting efter landsting, omedelbart eller efter en viss tid, fattat beslut om att förslaget skulle ersätta lagsagans motsvarande äldre rätt. Tillämpningen av lagen började utan att man avvaktade någon kunglig stadfästelse på beslutet. En stadfästelse har måhända ansetts onödig, eftersom förslaget hade utgått från konungen. hand.^' senterade deras ståndpunkt i ämnet;» götalandskapen skulle så anslutit sig till östgötarna och svealandskapen till upplänningarna. Denna uppfattning förutsätter att Östgöta lagsaga godtagit den text, som de äldsta handskrifterna av MEL återge. Den innebär, att man i fråga om Ä 1 och 2 skulle ha en punkt, på vilken skiljaktig lagtext antagits av de olika lagsagorna. Om de följder, vilka olikheten mellan handskrifterna erhöll, se Almquist, a.a. Se D I: 40, S II: 9. I S II: 9 stadgas, att häradshövdingen skulle göra sticket. Se E 3 7. — Skara-stadgans regel, att kvinna skall straffas för brott i likhet med man, har landslagen icke helt genomfört; bl.a. bestämmes, att kvinna icke får dömas biltog. Se R 32: 1. Den ändrade användningen av nu berörda straff innebär en tydlig kritik av Telge-stadgan. Detta bör ha skett med någon form av rekommendation, skriftlig eller, troligen, genom någon rådsherre personligen eller något annat ombud för konungen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=