Magnus Erikssons landslag 266 våda», fsv. V(irl>cr fotcr i iKtndalösiim vapa-, ordet »fot» är sålunda här suhjokt i satsen. 21. Med fl. 6—7 (KrL S II 5—6) jfr ögL V 1: 1. 22. .Sannna princip för dråp av våda D II 2 pr. Ktt undanlag utgjorde enligt fl. 7 pr »handalöst vådaverk»: då inå den som gjorde giirningen ... gå vådaed, ;iven om ej målsiiganden vill slå i eden». I detta fall kunde sålunda en skada hedömas som vådaverk mot målsägandens bestridande. — .\nnorlunda KrL: »det skall stå till häradsnämnd. huruvida det skall räknas som våda eller ej, och den skyldige skall höta allt efter som det är och nämnden det bedömer.» 23. Orden »vill stå i eden eller» saknas i KrL. 24. »Överallt där lyte uppkommer vid vådahot», fsv. Ä huar stap lyti konibcr i vapabotam, d.v.s. alltid då lyte kan uppkomma efter våtlasår. men det icke ;ir säkert, att så sker. Om lyte har uppstått inom ett år, skall lyleshol erliiggas; annars ej. 25. Med fl. 7:1 jfr S I 8: 2. 26. Fl. 8 är hämtad från ÖgL 25. I KrL är den flyttad till halken om såramål med vilja (KrL S I 20). —Om hundar se även B 33:3. 27. Fl. 9 ( =KrL S II 7) saknar motsvarighet i landskapslagarna. Inhysesmän». fsv. innitunän-, Ragvald Ingemundsson: »inquilini» (hyresgiisler. inhyseshjon). 29. Ordet »ogifta» saknas i KrL. 30. »Liijiare», fsv. fantar (pl.) tjänare (av ital. fante gosse, siiringhudL Ragvald Ingemundsson: »vernacidi» (infödda). 31. »Värja, dolk eller jaktkniv», fsv. stikamäz, ryting ällä vcpeinä:. 32. Förbudet att hära slickvai)en gäller sålunda för skattebönder och deras husfolk (ogifta bondsöner och drängar), för legodrängar ilöskekarlarI, inhysesfolk och mjölnare. och för landhor och förvaltare jiå frälsemännens gårdar. Fndanlagna från förbudet äro följaktligen på landet endast frälsemännens ])ersonliga tjänare och upjiassare ipiänistoniän ok fantä). liksom naturligtvis frälsemännen själva. 33. -Samma straff för den som ej förmår att gälda honom ådömda höter i D 1 40. 34. Förhud för allmogen att hära vapen stadgas —ungefär samtidigt med MFL — i Magnus Ihikssons ])rivilegier för Kopparberget den 17 fehruari 1347 (SI) 5. s. 636 f.; Medeltida urkunder rörande Kopparberget. 1947, s. 32 f.); »^'i förhjude ock, vid vår nåd och ynnest och vid vår konungsliga hämnd, att någon av allmogen här något vapen, varmed man kan giira någon skada, nämligen dolk, båge, klubba, spjid, svärd eller bredy.xa, vid böter av tre marker för var man, utom en matkniv på sin höjd.» Det hänvisas här till en stadga mot anstiftande av oro och bärande av vapen: »såsom vår stadga bjuder». Det är troligen ur samma stadga, som S II 9 är hämtad. — Jfr art. Folkvapen i Kidturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. 28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=