Magnus Erikssons landslag 238 69. »Dc båda», d.v.s. svaranden och målsägandon. 70. »Sannbaneman», fsv. sannhani m. den verklige (skyldige) dråparen, den som var Inivudinan vid gärningen (i motsats till medhjälparna). 71. »Hållbaneman», tsv. hahlsbani m. den som är delaktig i ett dråp genom att hålla fast den som dräpes. Jfr VgL I M 1: 1, 3 pr. 3: 3. (igL D 5; 1. l’L M 9: 4. 11: 4, SdmL M 24 pr. 26: 1, VmL M 9: 4, HL M 38. 72. ».Såsom förut är sagt», nämligen i fl. 6. 73. »Rådhaneman», fsv. ral)sb(iiii m. den som med råd och eggelse bidrog till ett dråp. Jfr ^’gL I M 1: 1, 3: 2—3. SdmL M 24 pr, 26: 1. DL M 6, VmL M 9: ö, HL M 38. — Målsäganden har sålunda rätt att hland »dem som voro på dråj^splatsen och icke hlevo undantagna av nämnden» åtala en sannbaneman och en hållhaneman. och dessutom rådhaneman (en eller flera?), som icke nödvändigtvis behöver lia varit med på dråpsplatsen. Atal måste vara väckt inom år och dag efter tlråpet (fl. 2.'): 1). 74. »Till treskifte»; KrL har i stället »målsägandens ensak». 74 a. Med fl. 23 jfr LL M 16:2 och VmL M lä: 1. 75. »Såsom förut är sagt», nämligen i flockens början. — 1 KrL äro fl. 23 och 25 j)r sammanarhetade till en flock (KrL D I 22 ju) av följande lydelse: »Dör dråparen, förrän höter äro utfästa. då höte hans arvingar av hans egendom 40 marker till treskifte. Om de neka till drå|)et, skall det stå till häradsnämnden. Fria de honom, varo de [d.v.s. arvingarna] saklösa; fälla de honom, höte de sast)m sagt ;ir. .\ro höter utfästa, då skola hans arvingar giva till målsäganden det som :ir utfiist, och till konungen och hiirailet laga böter, såsom förut ;ir skrivet.» 76. Fl. 24 saknas i KrL. Jfr LL M 16:2 och VmL M 15: 1. 77. Fl. 25 i)r =KrL D I 22:1; fl. 25:1 och fl. 27-KrL D I 24. Jfr LL M 16:2 och Vml, M 15: 1. 78. Sista meningen (»Om böter äro utfästa . . . av hans egendom») saknas i KrL (ingår i det föregående, se not 75). 79. »Vare sig han vill förr eller senare», fsv. biuit han liälder vil brajxirc älla senare. Ragvald Ingemundsson: »in principio anni. medio vel fine». 80. Fl. 26^ KrL D 1 23. — Fl. 26 är en utveckling av edsöreslagarnas grundsats, att envar skall ensam böta för sitt brott (ögL K 91. Jfr VgL I Bard 7 t)ch ÖgL 1) 5 pr, som visa, att grundsatsen är äldre än edsöreslagstiftningen. 81. »Där man icke har uppburit något», d.v.s. icke har ärvt något. ■— .Sista meningen | »Ty man är ej skyldig . . . uppburit något») saknas i KrL. 82. »Han», d.v.s. målsäganden. 83. Den iir saker, som vidgår, d.v.s. endast den må hava skiddeu, betraktas som den brottslige, som tar på sig hrottet. Efter ett år har målsiiganden icke liingre riilt att binda någon vid dråpet, men om någon erkitnner sig skyldig, kan han diimas. — I KrL tillägges: »om någon sådan finns», fråga om åtal för dråp, som föreskrives i MEL och föres över till Krl>. finns ej någon motsvarighet i landskajislagarna. Där spelar tiden av ett år endast den rollen, att om dråparen icke kan ertappas inom ett år, blir häradet skyldigt att erlägga dulgadråpshöter (se fl. 28—30 med kommentar). Landslagarnas preskriptionstid på natt och år för talan för drå|i blev ej heller bestående. 1 sin kommentar till KrL D I 24 siiger F. .\hrahamsson (.Swerikes Rijkes Landslag. 1726, s. 7591: nu för tiden iir ej målsiigandens talan uti dråpmål hunden till någon tid, ty alt ingen försoning hör tagas för en mandrå|>ares själ. utan den som är fiir dräp saker till Till den korta i)reskriptionstid i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=