Edsöre sbalken 205 ordet »l)oskifle», fsv. hoskiptc, med samma innebörd som l)ril)iung (if sköflingennc »en tredjedel av skövlingen» i fl. 8: 1 och fl. 10. 21. »Rätten att återkomma i riket», fsv. inlänning f. —Om konungens inlänning, utdömd av regementsrådet i Västergötland se Handlingar rörande Skandinaviens historia, Bd 29, s. 182. Jfr B. Karlsson, Regementsformen för Viistergötland löK) (i: Rättshistoriska studier, Bd 2), s. 132. 22. Om den biltoge dog under fredlöshet, skulle sålunda boskiftet (»skövlingen» av hans lösöre) bestå, och lians arvingar betala målsäganden böter enligt dråpsbalken eller såramålsbalken; men därmed var saken slutgiltigt utagerad. Målsäganden gick naturligtvis miste om »fredsbönen» och konungen om »inlänningen». Bestämmelserna i fl. 8: 1—2 äro helt andra än i OgL. — Fl. 8: 1 har uteslutits ur KrL; fl. 8: 2 har flyttats till annat sammanhang (KrL F 32:1). I texten har där gjorts en ändring: i stället för orden »till målsäganden och inga andra» (MEL) har KrL »till målsäganden, konung och härad». 23. Fl. 9 -10 KrL E 25—26. De två flockarna överensstämma med senare hiilften av OgL E 1: 8. 21. De flesta handskrifter av MEL ha i stället: »och ej att bedja i fred». Schlyter förmodar, att så ursprungligen bar varit skrivet även i bs .\, men ci har genom radering ändrats till i. Detta innebär en saklig ändring i förbållande till ögL; förmodligen skulle då jordägaren ba »fredsbönen» i stället för landbon, ehuru detta icke säges uttryckligen. —- KrL annorlunda: »då skall han [landbon] hava samma rätt som om han själv ägde jorden, utom boskiftet». 25. Ihiligt OgL skidle tvärtom målsäganden ba rätt till »boskiftet» (och sårböterna) och jordägaren (men icke landbon) till fredsbönen. 26. Fl. 11—13 ( =KrL E 9—11) motsvara OgL E 2. 27. ».Sedan målet är förlikt och böter gäldade», fsv. a sät maal ok böt. 28. »Nämnden», d.v.s. den häradsnämnd, som hade att rannsaka i edsöresmål (fl. 28). 29. ».\nnan tvist», d.v.s. någon ny tvist eller fiendskap; om så var fallet och våldshandlingen berodde på denna, då var det icke hämnd, och då förelåg icke heller edsöresbrott. 30. »Sedan böter ha blivit utfästa» (KrL: »utfästa och borgen ställd»), d.v.s. sedan den dömde bade utfäst sig att erlägga böter. 31. »Fastställde», fsv. Inghpo. Så även OgL hs B och F; hs A sagbpii sade. 32. I stället för de båda sista meningarna (»Men blir borgen ställd . . . brutit edsöret») bar KrL: »hämnas han då, har han ej brutit edsöret, utan skall böfa laga böter, allt efter som brottet är». 33. Orden »utan skola kräva det som återstår enligt lag» är ett tillägg i MEL. — 1 KrL tillägges ytterligare: »annars hava de brutit edsöret». 34. Kanske avses bär särskilt det fall, att någon bämnades icke på gärningsmannen själv, utan på en frände till honom, som antingen var lättare åtkomlig eller genom sin ställning och sitt anseende var mera framstående och aktad. Edsöresstadgan avser att förhindra sådan utsträckning av självhämnden. Jfr C. J. Schlyter, Juridiska afhandlingar 1, s. 66, »Svenska landskapslagar» Bd 1 Ostgötalagen, s. 48 not 13. Så säges mycket tydligt i konung Håkon Håkonssons inledning till Frostatingslagen (Norges gamle love 1, s. 123): »Alla torde väl känna till den stora och onda sed, som länge har rått här i landet, att då någon blir dräpt, så vilja den dödes
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=