Magnus Erikssons landslag 204 sprunglig text. I MEL E 2 har man ersatt förlagans rinder med det tydligare oeh mera passande rgmer; det är i varje fall fråga om en flykt till fots. 8. Ordet »blodvite» saknas i KrL. 9. Fl. 3 (KrL E 3) är ett tillägg i MEL, utan motsvarighet i ögL. Det innehåller en närmare precisering av hemfriden. 10. .\nledningen till att badstugan och smedjan vanligen stodo »utanför inhägnad» var i första rummet eldfaran. Så har det varit ännu under långt seuare tid. Ladorna stodo också ofta på långt avstånd från byn, och höet hiimtades hem efter behov. —Om trädgård, »som är stängd», se fl. 46. 11. Fl. 4—10 (KrL E 4—8) motsvara ÖgL E 1:1 (sista meningen), 2—8. 12. »Då skall för hot ej gäldas bot», fsv. pa är hotter mcp ängo hotter. En rättsregel från den muntliga lagsagans tid. 13. »Bryta de upp hus, skråma eller stöta någon», fsv. bryta pe hus. skena ällä skiuiia. Så i flertalet handskrifter (hs CDEFG m.fl.); hs har: hryta pe hus ällä skena, skiuua. Ragvald översätter ordet skena: »ledunt». ögL:s text lyder: Bryta per hus älla skena, älla skiuua manne älla skiuta (likaså texten i VgL 11). Här förefaller skena vara samordnat med hryta, med hus som objekt. Detta har sannolikt förefallit skrivarna av MEL svårbegripligt och föranlett en ändring. Om subst. skena f. och verbet skena se ovan not 5. Det är anmärkningsvärt, att det här förutsättes, att blodvite ej uppkommer vid skena. — Samma uttryck (eller ett mycket snarlikt) kommer igen i fl. 16: 1 Hugger man . . . skiuter ällä skiuuer . . . ok komher ei blopuite innan. 14. »Med sex mäns cd», fsv. mep siäx manna epe. ÖgL: »med tolv mäns ed». 15. I KrL är fl. 5 omarbetad: »Nu söka de hem till någon och vilja göra skada, fastän de ej kunna det; de böte fyrtio marker för hemgången eller värje sig med tolv mäns ed om att de ej kommo med vilja att göra skada. § 1. Nu bryta de upp dörr, eller komma med spända armborst, dragna svärd eller andra dylika vapen och söka efter dem som de vilja göra skada i bondens gård; fastän de icke kunna göra någon mera skada, böte de dock såsom förut står skrivet, och de kunna icke värja sig med ed, om häradsnämnden vittnar så.» 16. »De», d.v.s. våldsverkarna. KrL: »de som göra hemgång». 17. KrL (hs A): »därifrån föll huvudet». Likaså ÖgL hs B och VgL II .\dil 7:4. Ordet »huvud» har varit överhoppat i den handskrift av ÖgL (förlagan till hs F), varifrån MEL utgår. 18. »Efter landets lag», d.v.s. efter dråpsbalken och såramålsbalken. 19. Bestämmelsen i § 1 är ganska oklar. Troligen är meningen: om någon, som gör hemgång, blir dräpt eller sårad, innan han ännu har hunnit göra någon skada, då skola inga böter gäldas för honom, men om han lever, skall han å andra sidan icke dömas fredlös. För edsöresbrott fordrades sålunda, att våldsverkaren hade åstadkommit någon skada, sår, blånad eller blodvite. »Han» och »hans» i de tre sista satserna avser sålunda samma person, nämligen våldsverkaren. — Fl. 7: 1 är uteslutet ur KrL. 20. »Målsäganden», d.v.s. den sårade eller, om ett dråp hade blivit begånget, den dräptes arvinge. — ».\tt bedja i fred», fsv. friphönena (ack.), d.v.s. rätten att hos konungen bedja om fred för den biltoge, vilket var en förutsättning för att konungen skulle upphäva fredlösheten. Se härom fl. 27. lingen, d.v.s. hela den förverkade egendomen. Se fl. 40 med not 106. I fl. 9 anviindes »Boskiftet», fsv. sköfling f. sköv-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=