Räf fcgän}^shal kc n 173 fcMsvunnit iiumI kHliiiifiens fihlall. — I giilalaiuU'ii ulfjjordo liäiiuU‘l sialaii gammalt onheliMi IcH- riitlsvank'ii. l)i-ss organ var käradstingot. och delta leddes av en hiiradskövding. som sannolikt var helt oeh hållet folkvald. Att han kallades hövding (fsv. höfjntKjc m. han som går i hnvndet, i spelseni tyder på alt han ursprungligen har haft iiven andra funktioner än att vara domare på tinget. Han har från hörjan varit ledare för den skara av vä|made män. som häradet i gammal lid sktdle sliilla nj)|) oeh idrnsla. Häradshövdingens ställning har sannolikt mera haft karaktären av ett ämhele. domarnas av ett tillfälligt n])])drag. Karaktäristiskt är. att domarna sknlle vara två. men endast en av dem behövde komma till tinget. \hd landslagens tillkomst har man sålnnda haft alt välja mellan två organisationer med sina olika henämningar, den giitiska och den svenska. Man valde den götiska, sannolikt i första rummet diirför att häradshövdingen i giilalandskapen hade en självständigare ställning än den uppsvenske domaren. Den förändring, som genomfiirdes i rältsorganisalionen genom MKL, var i första hand den, alt häradshövdingens ämhele infiirdes i Svealands lagsagor. Därmed följde, att också namnet lumdare måste idhytas mot härad; någon saklig förändring innehar delta icke. Organisationen och dess henämningar spredo sig hastigt över hela Sverige. Vhsserligen sknlle enligt landslagen såväl lagman som häradsluivding utses av konungen, efter förslag av lingens menigheler. Men traditionen gav dem dock en stark ställning, vilket ganska tydligt lyser igenom i Rättegångsbalkens hestämmelser. R har i KrL blivit grundligt omarbetad, mer än någon annan av landslagens l)alkar. Ändringarna ha sträckt sig även till ordningen av flockarna. Det är därför knappast iniijligt att i en kommentar ge en klar bild av innehållet i KrL:.s Riiltegångshalk. Diirför sknlle i sjiilva verket behövas en helt ny text. 1. Fl. 1 (KrF R 1) iir en nyhet i MEL. Om val av lagman finnas i landskapslagarna stadganden endast i VgL OgL I R 3 pr) och HL (R pri. -Sladgamlet i HL torde bero på att i Hiilsingland lagmannen var domare i första instans. Om domareden jfr Kg not 187 a. 1 a. »På landstinget», fsv. a landz f^intjc. KrL; j 2. »Folkel på tinget», fsv. (iliiuxjliin; ordet omfattar här tydligen både frälsemän och hiinder. 3. »Frälsemän», fsv. 7)o//nö/); Ragvald: »de armigeris». 4. »F(")r landet de mest gagneliga», fsv. Idndvnn rätdste. ,ö. »Nyttig för allt folket», fsv. (dmoi/hdiuini ni/ftdii. ä a. Fl. 2 (KrL R 2| motsvaras av stadganden i svealagarna (med undanlag av DL) om val av domare i fiirsta instans, på hundarestingen: l’L R 1 pr. \'mL R 1, .SdmL R 1, HL R 1 j)!'. Lagarna stadga blott, att konungens liinsman (HL: syssloman) skall nIse en niimnd av tolv miin, vilka viilja domare (HL: lagman) och all konungen skall siilla dem dom i hiinder. I). »Häradet», fsv. bdrdf)c, d.v.s. här härailsmenigheten. 7. Det säges i MEL ingenting om fiir hnr lång tid lagman och häradshövding utses. Fiirmodligen är underförstått, att de äro valda för livstid, d.v.s. så länge de kunna och vilja fiirvalta sina ämbeten. — 1 KrL tillägges: »Och häradsdomare skall svärja samma ed som häradshövding, eller ock skall häradshövdingen svara och höta för alla hans domar, som om han hade tlömt dem själv. Ilar även domaren svurit, då svare han själv, om han dömer orätt.» Med häradsdomare menas här
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=