Magnus Erikssons landslag 158 fyrtio marker, konungens ensak; och den som tager emot tillstånd, skall icke desto mindre böta enligt lag. § 2. Väl må män på landet för sitt behov köpa och sälja och byta med varandra, säd mot niiver, fisk eller smör och annat d\likt, och matvaror mot järn, stål och koppar, där sådant frambringas, till vederlag för sig och sin nödtorft, eller annat vad helst det än är, som i bondens gärd växer eller frambringas, när han ej köper det för att utprångla det och sälja bondevaror mot köpmansvaror och tvärtom. Ej heller skall det kallas landsköp, att män på landet byta korn, råg eller annat sådant mot sådana varor, som norrlänningar, österlänningar [d.v.s. finländare], gular och ölänningar införa i landet för att byta till sin bärgning och nödtorft. ^’I1. Om landsköp; och alt hantverkare ha rätt att köpa för sitt arbete. Icke heller får någon på landet hava i sitt hus köpmansvaror till salu och handla med dem, även om han icke far någonstans med dem, vid risk av plikt och böter, så som förut står skrivet. .\r det en skattebonde. som så gör. lage konungen sakören; är det frälse landboar, tage jordägaren sakören. § 1. ^'iil må hantverkare, som bo på landet, kö]>a det som hör till deras arbete och vidare sälja del i ileras yrke saklöst till vem de vilja. Ej heller tillkommer det fogdar eller några andra att kriiva eller mottaga någon skatt eller hanlverksavgift av skräddare, skomakare, garvare eller andra sådana hantverkare för att de fara mellan gårdar och arbeta för dem som behöva. Dock skola de giva skatt eller avrad där de bo och riillvist och billigt i allting, lika st)m andra män.» 21. Fl. 5 pr (KrL Km 81 motsvarar UL Km (>, de tre första meningarna. El. ä: 1 iir hiimlad från SdmL Km 6: 2. 22. »Skall lånet fiiras hem till långivaren», fsv. laaii skal leande hccm föras. Denna allmänna regel är ordagrant hämtad från UE. Den har säkerligen sitt ursprung i den muntliga lagsagan; därpå tyder allitterationen och rytmen. Leande är pres. part. i dat. sg. av verbet lea låna ut, låna bort (isl. lid, ty. leihen). Ordet tycks ha blivit mindre vanligt i svenskan under medeltiden; det har här missförståtts av flera skrivare och återgivits läghiande lejande eller t.o.m. uppfattats som leande leende och återgivits histelica gladeligen. Om uttryckets juridiska innebörd se O. Winroth, Strödda uppsatser 2 (1905), s. 13. 22 a. »Missfaras», fsv. inisfaras, d.v.s. illa medfaras. Ordet »missfara» förekom mer i 1734 års lag, Handelsbalken 11:2 och 12; 2, vilka lagrum äunu giilla. Se .S.\OB: M 1067. Jfr B not 222 a. 23. »Grannar»: KrL har i stället »vittnen». 24.I stället för sista meningen (»Säger den ene . . . alt det var lånat») har KrL.: »\u tvista de: den som fick tillbaka säger, att mera var lånat eller borgat, och den andre säger, att det var mindre, då skall det slå till två eller tre vittnen, som närvoro. Voro icke vittnen tillstädes eller brev givna därom och är det mindre än en mark, värje han [låntagaren] sig själv tredje [d.v.s. med två andra mäns ed]. Är det en mark eller mera, men mindre än tre marker, värje han sig med sex mäns ed. .\r det tre marker eller mera, värje han sig med tolv mäns ed. eller give ut del som var lånat eller borgat.» Inlagsfä», fsv. inlaxfd, d.v.s. deponerat gods. Ordet »inlagsfii» förekommer Fl. 6 (KrL Km 91 är i 25. i 1734 års lag i Handelsbalken kap. 12, som ännu gäller, huvudsak hiimtad från VmL Km 8; jfr l’L J 17 och DL B 17.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=