Magnus Erikssons landslag 138 101. yingcii ed»: Krl, »inga höter». lOJ. D.v.s. oni man plöjer upp en fåra på åkrarna eller Iramjiar upp en gång på iingarna från råmärke till råmärke. Den skall givetvis gå så rakt som möjligt. Om uttrycket »gå vad» [ixipn vajA. d.v.s. trampa uji]) gång. se M. Eriksson i »Svenska landsmål» 69 (1916), s. 144. toil. »Om gång är trampad åt båda sidor», fsv. vaj) vajnt (t ymsa. 104. Fl. 16 =KrL B 17. Till grund för fl. 16 ligger UL B Kl pr, \'mL B 1.3 pr. 10."). Fl. 17 (KrL B 18l är hämtad från UL B 14, VmL 14. Jfr även SdmL B 17. som i mycket ger parallella hestämmelser till reglerna i UL och VmL. 106. »Bränsle», fsv. döpvipcr m.; detta står alltså ej endast i motsats till »härande träd (ållonträd)», d.v.s. ek och hok, utan även till timmer. 107. I KrL tillägges: »och återgälde skadan». 108. De tre sista meningarna (»Hugger någon ett lass . . . höte han tre marker») saknas i hs A av MEL. troligen på grund av haplografi. De ha ej tagits med i Schlyters text. De finnas emellertid såväl i UL som i KrL. 109. De håda sista meningarna (»Hugger någon ett lass . . . för det tredje») saknas i hs A av MEL, troligen på grund av haplografi. De finnas emellertid såväl i' UL som i KrL. 110. Storleken av bötesstraffet visar, vilket värde man satte på en skog av ek eller hok, som bar ållon. Detta iir tydligt också av de äldre lagarnas stränga bevisregler: enligt VmL skulle den som blir tagen på har gärning, då han fällde en skog av ek eller hok, åtalas med 3 vittnen och ed av 3 tolfter, och, om dylikt åtal ej kunde föras, värja sig med 3 vittnen och 18 mäns ed. MEL har, i enlighet med sin generella processrättsliga hållning, tagit hort föreskrifterna om vittnes- och edshevisningen vid åtal mot den som har tagits på bar gärning och vid värjemål tagit hort kravet på vittnen och minskat eilgärdsmiinnens antal. — ållontriid, diir en hisviirm har slagit sig ned. 111. Fl. 17:7 är hämtad från UL B 14:8. 10. 11. lill alla tlem som hava del i skogen», d.v.s. till dem alla gemensamt. 113. Fl. 17:8 är hämtad från UL B 14: 12. 114. De tre sista meningarna (»Nu hugger någon en apel . . . höte han tre marker») saknas i hs A av MliL. troligen på grund av haplografi. De finnas emellertid såväl i UL som i KrL. — Fl. 17:9 är hämtad från UL B 14:6. — Med fl. 17:9 jfr Tj 24 om huggande av apel och andra fnditträd i en annans trädgård. 115. D.v.s. även käranden för avtäkten. 116. »Avtäkten», fsv. aftäkt f., till verbet taka af; jfr i det föregående: han ina taka af honiim u.rc ällä kläpc hans. Jfr not 55. 117. I KrL tillägges: »och dä höte den andre för var sak. såsom förut är skrivet.» 118. Fl. 17: 10 är hämtad från UL B 14: 7. —I KrL följer här närmast ett tillägg (fl. 19i, utan motsvarighet i MEL: »1 oskiftad skog har ingen skattehonde eller landho rätt att giva lega eller lova en annan att hugga eller föra bort eller att gå med giller efter fåglar eller villebråd, utan alla jordägarnas samtycke. § 1. Ingen landho har heller rätt att föra hort frän gården eller sälja timmer, näver, ved eller annat sådant, idan jordägarens lov. Den som gör hiiremot återgiilde skadan till jordiigaren, och därtill tre marker till treskifte. Samma lag skall vara om fiskevatten.» I ett öppet hrev den 28 febr. 1558 till rikets alla inbyggare erinrar Gustav Vasa om Med fl. 17:6 jfr fl. 29:1 om 112.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=