B rgg ill gabal kcn 133 måste liär l)ety(la riilt till att ilelta^a i iu)t(lragning (i propDition till vars oeli ens del i tomt. åker o.s.w efter byamåll. Jfr även stadgandet i fl. ‘20: ik 37. Fl. C) (KrL H 7i överensstiiininer med l'L B 3 - 4 oeh '>: 1, ^’mL B 3 -4 oeli ä: 1 (jfr not 40). 38. »Råmärken mellan legar». fsv. delda ra. Ragvald: »signa divisionem sen fraetionem demonstraneia». — Om råmärken se fl. '22 pr. 39. Meningen torde vara: .\llmän väg skall vara tio alnar bred (jfr fl. 1 pr oeh fl. 27:1). Om sådan väg går genom åker. oeh denna ligger sidolångs idmed vägen, då skall tre fot jiå var sida ligga ntom byamäl. 39 a. För diket skall räknas ifrån t^■å alnar oeh för dikesren ännu en aln; sammanlagt tre alnar skola sålunda ligga idom byamål. 40. »\’id dikets iinda», fsv. atd ändelanr/o. —Meningen »Ligger en åker . . . baha diket var» iir u|)ptagen ur ^'mL B 4: 1 (den saknas i UL). 40 a. »Xu mötas två tegar», fsv. Xit kan dccld een ällä tua mötas. 41. .Sista mening('n (»Öresböter . . . till treskifte») är en allmän straffriiltslig regel, som icke borde ba haft sin plats i B. Meningen är att så snart böterna gå upji till tre marker, skola de delas lika mellan målsäganden (bönderna i byn), biiradet oeh konungen. Men lägre biiter (<")resl)öter) få bönderna dela. Regeln tilliimpas i flera fall i den följande fl. 7. — »Gå till treskifte», fsv. til l)rcskiptis (janrfa. Likaså bs F av Id,; hs A (oeh övriga handskrifter) bar i stiillet: f>räskif>täs. 41 a. Om diken se även fl. 13: 1. 42. Fl. 7 [ir (KrL B 8 pri iir biimtad från VmL B ö pr. som i sin tur meit vissa uteslutningar mots\arar första delen av FL B ö: 1 (t.o.m. »bållfasta oeh goda»). FL B 5 pr har ieke motsvarighet vare sig i ^'nd, eller i MliL. Fl. 7: 1 utgiir. med vissa föriindringar, motsvarighet till \’mL B 5: 1. FL:s regler iförra biilften av B 0: 1) torde här vara yngre (jfr ».Svenska landskapslagar» 2, s. Iö3 not 40), eniir FL låter liinsmannen sammankalla bägnadssyn och synemän utses utan vad. De som ba utarbetat MEL ba lika litet som de. som ba avfattat VmL, låtit liinsmanuen medverka vid förfarandet, men ba också tagit bort föreskriften i A'mL B 0: 1. att synemiinneu skola tillsiiltas efter vad. Jfr not 40. 43. Eldigt den allmiinna regeln i fl. 0: 2, sista meningen. — »Ett slörpar». fsv. ///>. Ragvald Ingemundsson: »delectus in elausura parvus». 44. Harvningen var sista momeidet i åkerns beredning om våren. Den avsåg att mylla ned idsädet. Först måste man sålunda täppa för svinen, så att de icke från svinvallen kunde laga sig in i)å åkrarna och böka i den plöjda ocb för sådd färdigställda jorden. Sedan, när sådd ocb barvning skett, var det av vikt att gärdesgårdarna voro bållfasta ocb tillriickligt böga för att kunna bindra större kreatur, bästar ocb kor, från att fböja över ocb skada den spirande sädesbrodden. —.Sista meningen i fl. 7 ])r bör nära samman med det följande ocb borde rätteligen luira till ^ 1. 4,0. »Deras ensak», fsv. ensak pera siälfra, d.v.s. byamännens, som äro målsiigande. 40. För fl. 1:‘2-di ligger \'mL B 5:1 till grnnd, men föriindringar ba skett: så skola enligt \bnL både synemän. som utses inför socknen, ok synemiin. som utses ])å tingen, utses efter vad; synemän. som utses inför socknen, skola erbålla biilften av I)ölerna. Jfr not 42. FL bar ej regler om överklagande av synemiins utslag. 47. .Slutet av fl. 7; .3 (».Så snart synemännen . . . som om denna») innebåller en allmän processrättslig regel om syner. — Fl. 7:1-3 räknar med tre etai)i)er i en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=