B_y g g11 ill gahal kcn 127 ;if,':ue.s gränser soni hans andel i byn stod till do andras andelar, blevo tomternas ^’riinser mot bygatan ett bevis för hiir stor andel i byn varje jordiigare bade. 2. Då tomternas inbördes liige skulle vara avgörande för den inbördes beliigenhoten av de områden ute på marken, som skidle tillhöra de siirskilda tomterna, blev liiget av en jordägares tomt ett bevis för vilka tillagor (tegar, ängslotter, skogslotter, vatten) han iigde i byn. I sveariitten och efter denna i landslagen har den förstnämnda av dessa två funktioner fiirtlunklats eller fallit bort. Föreskrift ges ej att tomternas griinser mot gatan skidle stå i jnoportion till deras andelar i byamålet, och regeln alt tomternas ytinnehåll i princi|) skulle motsvara deras andelar i byamålet ger icke möjlighet att nyttja de siirskilda tomternas inbördes storlek som bevis för gårdens aiulel i byn; en gård tillädes nämligen proportionellt större tomtområde än annan gård, om den tomtmark gården erhöll var kvalitativt siimre än den andra gårdens. Den andra av de två funktionerna står emellertid kvar: tillagornas inbördes läge skulle riilla sig efter tomternas. l'> n rättvisare f ö r d e 1 n i n g av ägorna efter byamål var otvivelaktigt den friimsta och grundläggande anledningen till nytt skifte, .\krarna delades i tegar i proportion efter de olika gårdarnas byamål, och på samma sätt delades både förmåner och skyldigheter i bygemenskapen. Man rättade alltså till förhållandena, om en gårdsiigare liade kommit i besittning av mer iin ban skulle ha euligt sitt andelstal. Till detta kom önskemål om klarhet i fördelningen av marken. Det kunde också finnas andra skiil för skifte, icke minst behovet av att vidga tomtmarken för att miijliggöra e n r y m1 i g a r e b o s :i t t n i n g . .Skiftet var helt och hållet en inre angelägenhet för byn. Det genomfördes idan biträde av häradshövding, häradsting och häradssyn. Icke ens socknen eller grannbyarna hade rätt all lägga sig i u|)pgörelsen. »Den skall råda fiir läget i byn, som äger mest i byn» (fl. ö: 1). Någon sammanhängande beskrivning jiå solskiftet gives icke, varken i MEL eller i landskapslagarna. De viktigaste reglerna voro följande; 1. »Ingen får väcka krav om skifte av by, som icke iiger fjärdedel i liyn» (fl. 3:1). »Då tvingar fjärdedel en annan fjärdedel till skifte, och halv by den andra halva» (fl. 1 pr). I'örutsättning för att skifte skulle ske var sålunda, att byamännen själva fattade beslut därom. Det kunde icke åläggas dem utifrån. Så länge ingen i byn yrkade på skifte, förblev det vid det gamla ifl. 3:1). Men full enighet bland byamännen var icke nödvändig för beslutet, icke ens majoritet. Det var tillräckligt, om ägaren (eller ägarna) till * i av byn väckte förslag; då skulle skifte ske. Om byn redan låg i solskifte, fordrades däremot alla jordägarnas samtycke, för att nytt skifte skulle få ske. Det bör ha varit utomordentligt svårt att ulan hjälp utifrån genomföra en så (imtålig sak som ett skifte. Bönderna i en by voro i så många avseenden beroende av varandra, och intressena i fråga om åkerstycken och ängstegar måste ha varit mycket stora och svåra att förena. Säkerligen har solskiftet främjat tillkomsten av fastare byordningar. 2. »Tomt skall man börja efter byamål» (fl. 3 pr), d.v.s. man skall börja med att lägga ut tomterna etter byamål. Det var byamålet. som bestämde vars och ens andel i tomtmarken. Principiellt innebar solskiflet en g e o me t r i s k uiiixlelning av tomtområdet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=