Magnus Erikssons landslag 82 XXXIV. Huru barn eller arvingar skola underhålla fader eller moder, om de bliva sjuka eller gamla. nr, Nu kan ålderdom eller sjukdom träffa man eller kvinna. Då skola deras barn föda och underhålla dem till döddagar, vare sig de äga mera eller mindre.Och har han mindre jord än han kan underhålla och föda sig själv med,“'"' då vill han lämna jord till den som föder honom till döddagar;”” har han barn efter sig, ett, två eller flera, då skall han på tinget hembjuda sin jord till barnen. Vilja barnen taga emot den, då skola de föda honom för tre marker om året, om det finns lösören. Finnas ej lösören, då tage de så mycket jord som är värd tre marker om året för kosten.^"” Äldsta barnet skall först föda och underhålla honom, och sedan vart och ett efter sin ålder. Varje barn skall underhålla fader och moder, till dess att så mycket är förbrukat, som det ägde att taga emot eller ärva efter dem, omde vore döda, en syster systers lott och en broder broders lott. Vill ett av barnen ej taga emot honom, och finns det tingsvittnen härom, och underhåller sedan ett av syskonen honom, då skall denne först taga fullt vederlag för sin kostnad, även omdet ej finns mera. Finns mera, då tage var och en sin lott fullt efter den döde. Samma lag som nu är sagd skall vara om fränder, om barn ej finnas. Den skall vara närmast till att föda honom, som är närmast till arv, omhan vore död. Nu säger en: »Jag har bjudit mitt kosthåll så väl somdu ditt»; då skall det prövas av tolv tingsvittnen, och de skola utse hälften var. § 1. Arvingar vare skyldiga att, omde förmå det, föda fader och hava moder, om de råka i fattigdom eller ålderdom, vare sig de penningar eller icke. En son eller dotter, som driver bort sin fader eller sin moder, böte tre marker för varje år; dem skall rätt målsägande hava.^" § 2. Nu dör han, förr än det är förbrukat, som han har utfäst för sig; då skall den somhöll kost för honom taga så mycket därav, som han har givit ut för hans kost. Och det som är övrigt av det som han ägde skall gå till skifte. Och ingen har rätt att bjuda sin jord eller giva den för sitt kosthåll annat än till rätta arvingar. iL>;i XXXV. Om två byar tvista om jord.^"^ Nu tvista två byar omen jord; då skiljer sig en av grannarna, som är jordägare i byn, från den tvisten. Det skall han göra på tinget,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=