MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG I NUSVENSK TOLKNING AV AKE HOLMBACK OCH ELIAS WESSEN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDATAVGUSTAV OCHCARIN OLIN SERIEN I •• RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SJÄTTE BANDET lés. I' K A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
*r •-V. i i >T^ ■r . » *t ■ *1 ‘ V. > ,, I r j. t . 4 ^ \ « - c , I ■ f-. K f • -f ■« * ■T ‘ 'ir'r^ f ^ [f • » I r \ ’ : I i j.' > - ^ 'H.v’, 1 ; ■- '»> ■ w. ./ r f -> > > 3 4 i .»«• '• ii..--' ^ 1 '-74 >•■?'■ .■ t 4. 1 :> fc-- r S' V A. ( i V ‘ * ^ .: : :v .H ^ - ;:■J4 « * h- .* . -r» N H. ; r ''V-. T - I ; • V. « ,i- •». *,: A < .•* > ■■4 •, 4 .'5' \ Rv i i 1 .rc : # 1.: .^. ; aV > .»■ ■f- ; t r ■ i : « ; t • 'r. r - )*■ y t * V- K i ) t- 1 - ✓ 4 :r- A , t f i r a 1 r- ■" .Ci ■ if r* \ 7 .*■ 1 ; 7 '■^- ■. t . •V % 4 J. \ \ i i 7 ■ » r j <r t •’ * Xv <•' ♦t * i i \ ♦ t ! •-, r K > 1 r? : 4 r ■.* « 'I ' f A. ■t 4 I ; r:i. ‘ I ■ ■. * >C -■ S >> • ^ ( t T ; : * /* !■ - ; .V %. •- « r'-, - } % v , i ^;- 4-*- »t, * • ». - » IH,: ; ♦ •4 4 •V ; ■« t ■;.l ' A •> ► 7- ;• » I-*.- ^ ->-■. r •* ■ ( r lai j > ? i i 4‘ •• '. . •f -. ' . a - ; ,1,'» .M. >* - ». »*'V r r-'* r -i-* .4 «• \ t
F SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SJÄTTE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM 1 DISTRIBUTION
LUND 1962 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
MAGNUS ERIKSSONS LANDSLAG I NUSVENSK TOLKNING AV ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN
Sasoni framgår av titelbladen i det följande har översättningen och kommentaren skrivits av Wessén och inledningen av Holmbäck. I fråga om noter med juridiskt innehåll har kommenteringen skett under samarbete mellan utgivarna. Några av dessa noter ha författats av Holmbäck. Planscherna återge bilder ur handskriften B 68 i Uppsala universitetsbibliotek. Den dateras till förra hälften av 1400-talet och innehåller Östgötalagens Kyrkobalk samt Magnus Erikssons Landslag. Säkerligen har den skrivits på någon ort inom Linköpings stift, där Östgötalagens Kyrkobalk gällde. Handskriftens 16 bilder (två till Kyrkobalken och en till var och en av Landslagens 14 balkar) äro utförda av en och samme konstnär. Fyra av dessa bilder äro återgivna av Olaus Rudbeck i planscherna till hans Atlantica (Tab. 25, 26). De reproducerade bilderna ha fotograferats av institutionstekniker Gunnar Eriksson, Gustavianum, Uppsala. Klichéerna ha utförts av Buchtrups Klichéfabriks A/S, Århus. På den bundna upplagans pärm återges Magnus Erikssons stora sigill. Inskriften lyder: »SIGILLUM MAGNI DEI GRACIA SWEORUM GOTORUM ET NORVEGIE REGIS» (Magnus’, med Guds nåde Svears, Götars och Norges konungs, sigill). Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 18.57. Den är graverad av C. M. Mellgren.
INNEHÅLL Förkortningar Inledning . . . IX XI Bil. 1. Jämförelse på fyra punkter mellan Östgötalagen. Yngre Västgötalagen och Upplandslagen Bil. 2. När började man tillämpa Magnus Erikssons landslag i de särskilda lagsagorna? Bil. 3. Landslagens stadfästelsebrev 1442 och dess besegling. Av Jan Liedgren LI LVI LXIII Magnus Erikssons Land slag Konungsbalken Giftermålsbalken Ärvdabalken Jordabalken Byggningabalken Köpmålabalken Rättegångsbalken Edsöresbalken Högmålsbalken Dråpamålsbalken I (om dråp med vilja) Dråpamålsbalken II (om dråp av våda) Såramålsbalken I (om sår med vilja) . . Såramålsbalken II (om sår av våda) . . . Tjuvabalken 3 39 58 72 98 152 . 160 188 213 222 242 252 262 267 Rättelser 290
FÖRKORTNINGAR Add=Additament, Tillage (till \'gL) AM=Arnamagnxanska handskriftsamlingen (Universitetsbiblioteket, Köpenhamn) ANF=Arkiv för Nordisk Filologi APhS=Acta Philologica Scandinavica B=Byggningabalken (i MEL, ÖgL, SdmL, DL, VmL), Byalagsbalken (i UL, HL) Bj =Bjärköarätten (SGL, bd 6) BorgL=Borgartingslagen (NGL 1, s. 3 39 f.) D=Dråpamålsbalken (i MEL), Dräparebalken (i VgL II), Dräpsbalken DGL=Danmarks Gamle Landskabslove (Kbhn 1920 f.) DL=Dalalagen (SGL, bd 5) DN=Diplomatarium Norvegicum. E=Edsöresbalken EidsL=Eidsivatingslagen (NGL 1, s. 375 f.) Eriks SjL=Eriks Sjxllandskc Lov (DGL, bd 5, 6) F=Fredsbalken (i VgL II) FJFT=Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland, fda. =forndanska feng. =fornengelska fgutn. =forngutniska fht. =fornhögtyska fl. =flock fno. =fornnorska Forn=Förnämesbalken (i VgL) FornS=Förnämessaker (i VgL) FrostL=Frostatingslagen (NGL, bd 1) fsv. =fornsvenska G=Giftermålsbalken GL=Gutalagen (SGL, bd 7) GulL=Gulatingslagen (NGL, bd 1) GVR=Gustav Vasas Registratur H=Högmålsbalken HL=Hälsingelagen (SGL, bd 6) hs =handskrift (en), handskrifter (na) HT=Historisk Tidskrift isl. =isländska J=Jordabalken JL=:Jyske Lov, Jyllandslagen (DGL, bd 2—4) Kg=Konungsbalken Kk~Kyrkobalken Km=Köpmälabalken KrL=Kristoffers Landslag (SGL, bd 12) Kv=Kvarnbalken (i VgL) L=Lekarerätten (i VgL) M=Manhelgdsbalken (i UL m.fl.). Om mandräp (i VgL) MEL=Magnus Erikssons Landslag (SGL, bd 10) MESt =Magnus Erikssons Stadslag (SGL, bd 11) mht. =medelhögtyska mit. =medellågtyska NGL=Norges Gamle Love, bd 1—5 (1846 —95) NoB=Namn och Bygd pr =Principium (första stycket, »huvudstycket», i varje flock) R=Rättegångsbalken (i MEL, ÖgL, UL m.fl.), Rättlösabalken (i VgL) S=Säramålsbalken (i MEL, VgL I) SAOB=Ordbok över Svenska Språket, utg. av Svenska Akademien SD=Svenskt Diplomatarium, Diplomatarium Suecanum SdmL=Södermannalagen (SGL, bd 4) SDns=Svenskt Diplomatarium. [Ny serie] Fr.o.m. år 1401. Bd 1—3
X SGL=Sveriges Gamla Lagar, bd 1 —13 (1827 —77) SjL=Själlandslagen, se Eriks SjL, Valdemars SjL SjKk=Sja:llandske Kirkelov (DGL 8, s. 445 f.) SkKk=Skånska kyrkorätten (SGL, bd 9 s. 3 57 {., DGL 1, s. 821 f.) SkL=Skånelagen (SGL, bd 9, DGL, bd 1) SkSt =Skånska stadsrätten (SGL, bd 9, s. 399 f.) SL=Svenska Landsmålen Sl =Slagsmålsbalken (i VgL) SLL=Svenska landskapslagar, utg. av Å. Holmbäck och E. Wessén, 1 —5 (1933 Tj =:Tjuvabalken, Tjuvnadsbalken U (Utg) =Utgärdabalken (i VgL II) UL=Upplandslagen Urb=Urbotamäl (i VgL) UUB=Uppsala Universitetsbibliotek V=Vådamålsbalken (i ÖgL), Om vådasår (i VgL) Valdemars SjL (ValdSjL) =Valdemars Sja:llandske Lov (DGL, bd 7, 8) VgL I =Äldre Västgötalagen (SGL 1, s. 2 —74) VgL II =Yngre Västgötalagen (SGL 1, s. 77—253) VgL III =Lydekini excerpter och anteckningar (SGL 1, s. 257—281 ) VgL I\'^=Vidhemsprästens och Johannitmunkens anteckningar (SGL 1, s. 28 5 —344) \'HAAkad=Vitterhets Historic och Antikvitets Akademien VmL=Västmannalagen (SGL, bd 5) \'^St =Visby stadslag (SGL, bd 8) A=Ärvdabalken ÖgL=Östgötal3gen (SGL, bd 2) —46) SmL=Smålandslagen (SGL, bd 6) SNF=Studier i Nordisk Filologi SRP=Svenska Riksarkivets Pergamentsbref fr.o.m. år 13 51 I—III ( 1866, 1868, 1872) SRS=Scriptores Rerum Suecicarum, bd 1—3 (1818—76) ST=Sveriges Traktater med främmande makter (1877 f.) SvJT=: Svensk Juristtidning
INLEDNING AV ÅKE HOLMBÄCK
Magnus Erikssons landslag utarbetades och började tillämpas vid mitten av 1300-talet. Landslagen var den första lagkodifikation, som skulle gälla för hela riket: undantagna voro blott de fåtaliga och obetydliga städerna, och för dem sammanställdes under samma konung en allmän stadslag, som i stor omfattning bygger på landslagens regler. Vid mitten av 1400-talet blev landslagen föremål för överarbetning, och den lagtext, till vilken man då kom fram, stadfästes år 1442 av konung Kristoffer. Ändringarna voro dock icke av genomgripande natur. Det nya lagverket varken är eller ansågs vid sin stadfästelse vara annat än en reviderad upplaga av den tidigare lagen, och först sedan Karl IX år 1608 låtit trycka Kristoffers lag som »Swerikes Rijkes Landzlagh», ersatte den överallt Magnus Erikssons. Icke förrän den 1 september 1736, då 1734 års lag trädde i kraft, upphörde man att tillämpa »de förra Lands och Stads Lagar»,^ och Magnus Erikssons landslag var därför, först i ursprunglig och sedan i reviderad form, under nära 400 år grundläggande för den svenska rättsordningen på landsbygden." Både på grund av att den göt samman lagsagornas rättssystem till en enhet, och av att den har gällt så länge är Magnus Erikssons landslag det kanske viktigaste lagverk, som skapats i Sverige. Huvudsyftet med följande framställning är att ge en översikt av de drag i den tidigare svenska rättsutvecklingen, vilka man särskilt bör känna till vid läsningen av Magnus Erikssons landslag, samt att meddela de upplysningar, de bevarade källorna giva om lagens tillkomst och om dess införande i rättslivet. Framställningen sträcker sig emellertid något vidare. Lika litet som Magnus Erikssons har Kristoffers landslag hittills utkommit i översättning till nutida svenska. I kommentaren till Magnus Erikssons landslag ha * Citat ur stadfästelseresolutionen till 1734 års lag som resolutionen trycktes 1736. - Termerna Magnus Erikssons och Kristoffers landslag ha först relativt sent kommit i bruk. De ha helt slagit igenom sedan de upptagits av Schlyter i SGL.
XIV därför de ändringar och tillägg i lagstiftningen inarbetats, somskett genom Kristoffers. Då alltså innehållet i Kristoffers landslag faktiskt ingår i detta arbete, lämnas även en redogörelse för den yngre landslagens tillkomst. I Magnus Eriksson valdes år 1319 till svensk konung efter att kort förut ha ärvt Norges krona. Efter uppnådd myndighetsålder — femton år enligt dåtida rätt —tillträdde han 1331 eller 13 32 regeringen i Sverige.'^ Riket bestod då av ett antal lagsagor, envar med sin egen rättsordning, som varje nyvald konung under sin eriksgata skulle edligen förbinda sig att icke bryta. Grundvalen för rättsordningarna voro regler från länge sedan förfluten tid, men de innehöllo också stadganden av nyare datum. Många av dessa hade införts i lagsagornas rättssystem för att fastställa kyrkans rättsställning eller för att man skulle komma i överensstämmelse med stadganden i den kanoniska rätten. Andra hade hämtats från den kungliga lagstiftningen, som var det främsta uttrycket för tidens reformsträvanden; så återgivas i lagsagornas rättsordningar Birger jarls och Magnus ladulås’ edsöreslagstiftning med dess skärpta straff bl.a. för brytande av hemfrid, kyrkofrid, kvinnofrid och tingsfrid, Birger jarls förbud mot järnbörd, hans arvslagstiftning, genom vilken dotter fick arvsrätt efter far jämsides med sin bror, om också till endast halv lott emot denne, vidare Magnus ladulås’ förbud mot våldgästning och hans försök att förebygga detta brott genom skapandet av en organisation för att tillförsäkra vägfarande att till skäligt pris erhålla de förnödenheter de behövde —regler och åtgärder, som stodo i överensstämmelse med den samtida utvecklingen i andra delar av Europa och som i vissa fall vidare utvecklades av lagsagornas rättsordningar. Under det sista halvseklet före Magnus Erikssons regeringstidträde hade i några av lagsagorna även skett ändringar i rättsreglerna av annan natur. Lagsagornas rättsordningar, som tidigare hade levat i muntlig tradition, överfördes under 1200-talet och början av 1300-talet till Enligt den vanliga uppfattningen blev Magnus Eriksson myndig 13 32. Hans Jägerstad. Hovdag och råd under äldre medeltid, 1948, s. 3 06 ff, har emellertid med starka skäl gjort gällande, att det rätta årtalet är 1331.
XV skriftlig form; det är de samlingar rättsregler, man därigenom erhöll, som kallas landskapslagarna. Beträffande Gotland, Västergötland, Östergötland och Dalarna samt Tiohärads lagsaga bestå de landskapslagar, som bevarats till nutiden, av uppteckningar av den i lagsagan gällande rätten; från Tiohärad är dock endast kyrkobalken bevarad.^ De landskapslagar, som i övrigt ha bevarats — från Uppland, Södermanland, Västmanland och Hälsingland —ha annan karaktär; de ha kommit till genom omfattande bearbetning av den tidigare rätten. De tre uppländska folklanden utgjorde tidigare särskilda lagsagor. Nu sammanarbetades dessas rättsordningar; det förslag till lagbok, som därigenom skapades, antogs av ett för folklanden gemensamt ting samt stadfästes 1296 av Birger Magnussons förmyndarstyrelse. Vid avfattandet av Södermanna-, Västmanna- och Hälsingelagarna — av vilka Södermannalagen stadfästes av Magnus Erikssons förmyndarstyrelse år 1327 —sammanarbetades i stor omfattning stadganden i Upplandslagen med gamla lagbud från respektive lagsagor. I Hälsingland ’’ var den uppländska rättens inflytande så starkt, att ett diplom från Hälsingland av den 19 februari 1363 talar om vår »uppländska lag»,** och Västmannalagen kan kanske riktigast karaktäriseras somen moderniserad Upplandslag, i vilken inskott skett av äldre rättsbud från den västmanländska lagsagan.' Genom nu nämnda samarbetning fick en ■* Frågan, i vilken omfattning den äldre rätten kan ha förändrats vid själva uppteckningen, lämnas här öppen. •' I ett notariatintyg frän år 1374 säges att Hälsingclagen stadfästs av Magnus Eriksson (Diplomatarium norvegicum 3 s. 3 02). *' Diplomet i Riksarkivet (SRP nr 5 72). * Beträffande detaljerna av den utveckling, som ledde till Upplands-, Södermanna-, Västmanna- och Fiälsingelagarna, hänvisas till framställningen i Svenska landskapslagar. Det kan anmärkas att det samarbete mellan konungamakten och lagsagorna för att reformera dessas rättsordningar, vilket visar sig särskilt vid utarbetandet av Upplands- och Södermannalagarna, synes ha börjat redan under Magnus ladulås; Magnus Erikssons förmyndarstyrelse säger nämligen i en pa latin avfattad stadga frän är 1 3 30, att Närkes lagbok (som nu är förlorad) vore conilitns av Magnus ladulås (SD 4 s. 157). Det har tidigare ansetts, att i ordet conditus skulle ligga att Magnus ladulås stadfäst lagboken, men detta har pa starka skäl ifrågasatts av Einar Carlsson i FiT 1946 s. 261. Till Carlssons bevisföring skulle kunna läggas, att Magnus Erikssons förmyndarstyrelse skulle haft föga skäl att som skett i 13 30 års stadga godkänna och stadfästa en viss artikel
XVI stor del av Svealand och hela Norrland i många hänseenden gemensamma rättsregler. Vid Magnus Erikssons tillträde till regeringen hade alltså mycket länge i lagsagorna starka strävanden gjort sig gällande till reform och unifiering. Reformsträvandena hade emellertid icke nått lika långt i alla landskapslagarna; svealagarna stodo i dessa hänseenden före götalagarna. Unifieringssträvanden liknande dem, som gjort sig gällande i svearätten, hade icke framträtt vare sig mellan götalagarna inbördes eller mellan götarätt å ena och svearätten å andra sidan. Det svenska rättssystemet var fortfarande i grunden partikularistiskt och skiljaktigheterna mellan rättsreglerna i olika landskapslagar voro mycket betydande —troligen vida större än man kan skönja nu för tiden, då man saknar kännedom om Värmlands och Närkes lagar och blott har en balk bevarad från Tiohärads. För att visa huru stora skiljaktigheter funnos på civilrättens område har i en bilaga på några viktiga punkter gjorts en jämförelse mellan Östgötalagen, den yngre Västgötalagen och Upplandslagen. Stora motsättningar mellan olika landskapslagar framträda också i straffrättsligt hänseende och i fråga om rättegångsväsendet. Eftersom banden mellan rikets delar blivit starkare än förr och man strävade att ytterligare styrka dem, måste dessa motsättningar landskapslagarna emellan ha tett sig allt mera besvärande. II Med början några år efter det att han blivit myndig utfärdar Magnus Eriksson ett antal stadgor, genom vilka han framträder somden tredje av de folkungaregenter, under vilkas regering skapas ny lagstiftning i större stil. Dessa stadgor blevo en av de källor, från vilka landslagens regler hämtades. De bestämmelser i stadgorna, som äro av intresse för kännedomen av landslagen, komma att behandlas i kommentaren till denna. Här skall blott en allmän framställning givas. i lagboken, om Magnus laduIas scadfäst denna i dess helhet. Möjligt ar att Magnus ladulas låtit utarbeta en framställning av landskapets rätt och av kungliga rättsbud, vilken lagsagan sedermera godtagit. Om Värmlands lag se Carl Ivar Stable i Nationen och Hembygden, V (1949), s. 97 ff. och J. E. Almquist i SvJT 1958 s. 235 not 15. ^ Bilaga 1.
XVII De flesta stadgorna äro från år 1 33 5 och åren 1344 kan icke närmare dateras. A. Av de båda stadgorna från 1 3 5 5 har den ena utfärdats i Skara, den andra i Skeninge. Ordalydelsen av Skara-stadgan (SD 4, s. 407 f.) har icke bevarats; vi ha blott i behåll minnesanteckningar om tio »articuli», som konungen hade »givit och stadfäst» i Skara den 28 januari 1 3 3 5 under sin eriksgata och som skulle avfattas skriftligen (»sammansättas i ord») av »de mycket kloka män, som därtill äro nämnda», till lag för alla västgötar.^ Det kan icke betvivlas, att konungen verkligen har utfärdat en stadga med det innehåll, som finns i artiklarna och som han redan hade tillkännagivit. Fem av bestämmelserna ha uppenbarligen till uppgift att ändra stadganden i västgötarätten för att bringa demtill överensstämmelse med annan landskapsrätt: särskilt kan märkas att Skara-stadgan gav en persons barnbarn en bättre plats i arvsordningen än de haft förut." Det är icke känt, om konungen förfor på motsvarande sätt i andra lagsagor, men i varje fall Skara-stadgan är ett vittnesbörd om att år 1 33 5 regeringsmakten strävade till ett fortsatt enhetliggörande av den svenska rätten. Utom nu berörda bestämmelser och vissa andra föreskrifter av övervägande samtidspolitiskt intresse innehåller Skara-stadgan Magnus Erikssons mest ryktbara påbud: hans förordnande, att ingen man eller kvinna, som föddes i Västergötlands eller Värmlands lag1345. En * Artiklarnas text har bevarats genom den samling av »Gambia stadgar», som Johan tdadorph bifogade sin utgava av Bjärköarätten ( 1687, s. 11). Den är senast behandlad av Gösta Hasselberg i \'ästergötlands Fornminnesförenings tidskrift 5: 3 (1944), s. 51 f. (jfr H. Munktell i Lychnos 1944 - Västgötarätten hade kvar den ålderdomliga regeln, att ett arv efter död man skulle tagas av hans barnbarn först om han icke hade efterlämnat barn, föräldrar, bröder eller systrar (se bilaga 1). Nu stadgas i nära anslutning till SdmL, att barnbarn till den döde skall ärva den lott, som deras fader eller moder skulle ha ärvt, broders barn som broder, systers barn som syster. Ytterligare kan märkas att kvinna fick en annan ställning i straffrättsligt hänseende än hon haft förut. Enligt västgötarätt skulle, om en kvinna hade dräpt en man, talan föras mot hennes mest närskylde manlige släkting, som skulle svara för böter eller fly fredlös (VgL II Dr 11). Vidare föreskrevs, att en kvinna icke fick straffas med livets förlust (»huggas eller hängas») utom för trolldom (VgL II Tj 33). Nu stadgas i enlighet med annan landskapsrätt att en kvinna skall sona sina brott i likhet med man och särskilt de, som gå på livet. Se vidare artiklarna 3 och 4 samt bestämmelsen i artikel 7, att ättarstud (sammanskott från en drapares släktingar för betalning av ättarbot) ej längre behövde utgöras. 5, s. 348 f.). II
XVIII sagor ■' av kristen man eller kvinna, någonsin skulle vara träl eller bära detta namn.^ I detta stadgande skymtar ett personligt drag hos den unge konungen; han gav det till ro och nåd för sin faders själ och sin farbroders, de båda hertigarna Erik och Valdemar, som hade dött i fängelse på Nyköpings slott och som samtiden ansåg vara mördade genom deras broders, konung Birgers, föranstaltande. Personliga drag framträda ännu mera utpräglat i Skeningestadgan (SD 4, s. 463 f.). Den visar bilden av en ung, viljekraftig konung. Enligt stadgan hade han alltsedan han blivit myndig sökt att med tillsägelser och råd och med hot om sträng räfst taga bort de onda sedvänjor, som hade vuxit fram under hans barndom. Nu griper han in för att ge allmogen frid för sig och de sina, som det bäst hade varit i hans förfäders dagar.’ Särskilt riktar han sig mot de vägfarande. Han förbjuder ritt över landet med fulla vapen och med storflockar, som lade landet öde." Liksom Magnus ladulås stadgar han straff för resande, som skaffat sig härbärge eller förnödenheter mot ägarens vilja, alltså straff för våldgästning. En sak är därvid karaktäristisk: Magnus Eriksson griper in med vida hårdare hand än hans farfar hade gjort. Magnus ladulås hade bestämt straffet för våldgästning till 40 markers böter; först om den brottslige icke inom en frikostigt utmätt tid erlade böterna inträdde biltoghet, som kunde medföra livets förlust (Alsnö-stadgan, SD 1 s. 650 f.). Magnus Eriksson däremot bestraffar brottet med ovillkorligt dödsstraff. Enligt Skeninge-stadgan skall den, vare sig hög eller låg, som har tagit något från präst eller bonde eller gästat deras hus utan ägarens vilja, dömas under svärd, även om vad han hade tagit »ej vore mera värt än ett höns». Än strängare är stadgan mot den, som åker, rider eller gör arbete med häst, som han tagit utan lov eller utan att ha legt den. Hästens »I Västergötlands eller Värmlands lagsagor», fsv. i Wasf’ozko älclir Wiirhi.'iko Lagbsaf’bii. Om skälen till att ordet Wärinsko bör tolkas som Värmlands (eg. »värmsk») och icke Värends se Hasselberg a.a. s. 78 f. ■* »Av kristen man eller kvinna», fsv. af krisrnini Alaiini’ äldir Kono. »Träl», fsv. I>räl äldir anihut. ^ Fsv. i uarä forälldrä dagbuni. ** I samband med detta förbud ger Magnus Eriksson föreskrifter om det antal hästar, varmed en vägfarande skulle ha rätt att färdas; detta antal skulle rätta sig efter den resandes samhällsställning. Magnus Erikssons stadganden äro här nästan identiska med dem, som Magnus ladulas hade givit (SD 1, s. 670).
XIX ägare har rätt att, om han kommer efter och återtager sitt, utan domhänga tjuven.' LiksomMagnus ladulås söker dock Magnus Eriksson också hjälpa de vägfarande: vid vägarna skulle anläggas taverner, där de resande skulle ha rätt att köpa kost, foder och husrum till det pris, som stadgan bestämde." Ännu en bestämmelse i Skeninge-stadgan bör nämnas. Den, som för brott binder, bastar (d.v.s. binder med bastrep) eller pinar någon, som icke har tagits på bar gärning, skall dömas till straff, omej den andre blir dömd för brottet. Här träder till mötes en helt annan grundsats, som också har rötter i tidigare rätt: man får ej med våld gripa in mot någon utan fullgoda bevis för hans brottslighet. Den straffskärpningstendens, som är genomgående i Skeninge-stadgan, möter även här. Förut var straffet 40 markers böter; nu är det livets förlust, »ty var man äger hava frid för sitt gods och sina penningar och särskilt för sitt liv och sin lekamen». B. Stadgorna från de båda åren på 1340-talet äro daterade den 27 juni 1344 (SD 5, s. 272), den 6 december samma år (SD S s. 373 och 379) och den 17 juli 1345 (SD 5 s. 475). Den första och den sista stadgan äro utfärdade i Telge, den mellersta i Uppsala.” Telge-stadgan 1344 ger bestämmelser mot ocker, och Telge-stadgan ~ Den straffskärpning i förh.i]lande till Magnus laduläs’ lagstiftning, som visar sig i Magnus Erikssons Skeningc-stadga, står helt i överensstämmelse med den allmänna straffrättsliga utvecklingen. För att ge kraft ät den fridslagstiftning, som man infört, hade sedan 1 100-talet en utomordentlig skärpning av straffsystemen ägt rum i det kontinentala Europa. Dödsstraff (ofta kvalificerade), stympningsstraff och andra kroppsstraff hade införts i vida större omfattning än förut (se t.ex. H. Conrad, Deutsche Rechtsgeschichte I, 19t4, s. ^80 f.). Mot slutet av 1200-talet nådde denna utveckling även Sverige. Den bestämmer bade den utländska och den svenska straffrätten ännu under de första århundradena av den nyare tiden men gick i Sverige icke sä langt som mångenstädes i utlandet. Magnus Erikssons morfar och företrädare som norsk konung Håkon IVlagnusson utfärdade 1.102 eller 1.10.1 en förordning om upprättande vid vägarna i Norge av »taffernishus», där resande kunde fä mat, dryck och hästfoder (NGL 1, s. 116, jfr s. 117). *' EJppsala-stadgan är endast bevarad i t va sena avskrifter. Den ena, som har tillhört J. Efadorph, har påskriften »ex. orig.», den andra, som finns i Hans Brasks avskriftssamling, har överskriften »Originales in ecclesia Lineopensi». I det följande kallas de bäda avskrifterna avskrift 1 resp. avskrift 2. Citaten äro frän avskrift 1, om icke annat anges.
XX 1345 har till huvuduppgift att giva föreskrifter om hur frälserätt kunde förvärvas och hur motprestationen för frälserätten, rusttjänsten, skulle fullgöras och kontrolleras. Om allt detta hänvisas till kommentaren till landslagen. Reglerna i Uppsala-stadgan, vissa föreskrifter i Telge-stadgan 1345 och i anslutning därtill ett kungligt brev av den 26 augusti 1346 (SD 5 s. 605 ) skola däremot här behandlas. Uppsala-stadgan visar att Magnus Eriksson under de år, som gått sedan Skeninge-stadgan utfärdades, icke fått bukt med de onda sedvänjor, som denna stadga skulle hjälpa honom att undertrycka. Till stor del är den en upprepning av Skeninge-stadgan; konungen återger ordagrant t.o.m. Skeninge-stadgans framställning omde oseder, som vuxit upp under hans minderårighet. Stadgans viktigaste nyhet är ett judiciellt organ, en tolvmannanämnd, för att döma dem, som ofredade allmogen mot »konungens rätt och denna stadga». Den nya nämnden skulle finnas i varje lagsaga och skulle utses av konungen och lagsagans invånare.^' Nämndens ledamöter skulle avlägga en ed, som ligger till grund för den domareed, som ännu brukas. Talan i mål, som skulle behandlas av nämnden, skulle väckas inom vissa mycket korta tider —skedde anhängiggörandet genom en anmälan till konungen eller till dem, somhade hans dom, skulle det ske inom sex veckor efter det gärningen gjordes. Försuttes tiden, var åtalet dött och ogillt, »ty allt käromål, som länge stått okärat, drar gärna osanning med sig». Den, mot vilken talan väckts, skulle vara trygg under fjorton dagar för att kunna komma till svars inför de tolv och under samma tid för att kunna De bestämmelser, som refereras i det närmast följande, finnas i den del av Uppsala-stadgan, som i redogörelsen i SD (SD ) s. 373 ) över stadgans innehåll förts under punkt 8. I denna del äro orden manghum, hanum och \>'dtt starkt korrumperade. Vid avfattandet av MEL Kg 31, som går tillbaka på punkt 8 i Uppsala-stadgan, har man ersatt uttrycket buur i manghum bunJärum ällär bäräpnm med i sino landzkapi, bannm med pcm och pätt med penna ep ät. Fsv. a moot Kununglikan rät tarn oc pessom stafghä. I redovisningen över stadgans innehåll (ovan not 10) omskriver diplomatariets davarande utgivare B. E. Hildebrand detta uttryck med »efter föreskriven rättegångsordning». Uppsala-stadgan torde emellertid icke hänsyfta på processuella regler utan på de bestämmelser, som skola ligga till grund för domsluten. Fsv. a Laanzmannum. Det är icke uteslutet att Laanzmannum är korrumperat och att i stället lagmannen skulle jämte konungen utse nämnden. Jfr MEL Kg 31.
XXT komma från dem; uteblev han utan laga förfall, skulle han dömas efter sitt brott och rätten skulle gå över honom. Den, som nämnden fällde, skulle vara fälld under konungens räfst med hand och hals efter brottets art, vilket torde betyda att konungen skulle utmäta och låta verkställa hans straff.^' Liksom de bestämmelser, som Uppsala-stadgan hämtat från Skeninge-stadgan, gå de nu återgivna reglerna tillbaka på Birger jarls och Magnus ladulås’ lagstiftning. Östgötalagen bestämmer, att edsöresmål skola höra under konungens räfst; vid denna skall finnas en nämnd från häradet, vilken skall utses av häradshövdingen, när konungen vill sammankalla räfsten.’^ Enligt Alsnö-stadgan skall den, som anklagas för edsöresbrott, värjas eller fällas av häradsnämnd. Likheten är tydlig mellan dessa regler och Uppsala-stadgans bestämmelser, att den anklagade skall värjas eller fällas av konungens nämnd och att den, som nämnden fäller, ligger under konungens räfst. Skillnaderna — att Uppsala-stadgans nämnd är permanent och icke som Ostgötalagens tillsättes från fall till fall, att samma stadga i olikhet mot Östgötalagen har stränga preskriptionsregler men också uttryckligen ger möjlighet att döma den, som tredskas att infinna sig —äro icke betydande. I en annan del av stadgan säger sig konungen hava erfarit, att tolvmannanämnd, som tillsättes i mål, i vilka sanning bör utsägas,’*’ lika ofta gör orätt som rätt.’’ Den, som anser att nämnden gör honom orätt, tillåtes därför att med 40 marker vädja mot denna nämnd’*’ under konungens utforskandeavsanningen.”* Denna bestämmelse ger tydligen rätt till vad mot nämnder, vilka enligt direkta föreskrifter i landskapsrätten ha till uppgift att utforska överensstämmande K. H. Karlsson, Den svenske konungens domsrätt, 1 (^1890) s. 39: »den de fällde var hemfallen under konungens straff». Att konungen skulle utmäta straffet var kanske anledningen till att nämnden, som skulle sammanträda tv.å gänger om aret, sä snart som möjligt skulle sända konungen eller den, som utövade hans domsrätt, ett hemligt meddelande med namn pä alla, som den fällt. ÖgL E 13, R 1. Den del, som i redogörelsen i SD 3 s. 373 för stadgans innehäll förts under punkt 15. Fsv. il ])Qn maul sum sauuind bor i msi^hia. Fsv. avskrift 1: giotit päm offta uraiif^t sum rätt, avskrift 2: göcu jämjit offta irätt som rätt. Fsv. pere uäfnd. *'•' Fsv. luJi uara sauiiind at let än. jfr SdmL Add. 1 § 4 och YmT. R 19.
XXII sanningen.■" Så vidsträckt som bestämmelsen i Uppsala-stadgan är formulerad kan man emellertid ha avsett att gå längre, att ge rätt till vad mot vilken nämnd som helst. Om konungen frikände den, som nämnden fällt, skulle nämndens ledamöter straffas mycket hårt. Varje ledamot skulle böta 40 marker,"^ ledamöterna skulle aldrig mera bli tingsgilla, edsgilla eller vittnesgilla eller få föra sin egen talan och för framtiden skulle de heta skämde män.“" I Telge-stadgan 1345 fortsätter konungen att utfärda processuella bestämmelser. Nu föreskriver han att »konungens nämnd» skall fara hem till den, somicke fullgör konungens dom— för detta brott hade Magnus ladulås’ Skeninge-stadga (av 1285 ) föreskrivit 40 markers böter —och där verkställa utmätning för böterna och för den rätt, som hade utdömts åt var och en efter lag och »vår stadga».'^ Uttrycket »konungens nämnd» var gammalt; det finns i Östgötalagen som beteckning för den häradsnämnd, som ÖgL Kk 16: 1 (jfr Kk 16: 3), E 10: 2 och R 16: 1 (jfr E 17) samt VgL II Add. 7: 2S. Se vidare UL B 1^: 4 och VmL B 17: 3 ufr UL R 13), SdmL J 7: 1 och Km 10:2 (tolv män utsedda att pröva vad som vore sant i ett mål). En vadesumma på 40 marker fanns redan i L'L B 17: 4 och DL R 3: 2 samt \'mL B 17: 3 och R 14: 1 för vad till konungen men var dock mycket hög — jfr att enligt MEl., som bygger pa samma penningvärde som Uppsala-stadgan, vadesumman vid vad mot lagman var tre marker och vid vad mot nämnd under konungens utforskande av sanningen sex marker (R 36 resp. 32: pr) — och vid utarbetandet av Uppsala-stadgan har man därför förmodligen önskat förhindra att vad erlades annat än i undantagsfall. -- Avskrift 2: oc bctc bkjviJcuicii och uLlrik ncrtipdemcu. Även ett par andra olikheter mellan Skeninge- och Uppsala-stadgorna må anmärkas. Från förbudet att rida genom landet med fulla vapen gör Skeninge-stadgan undantag för dråpare, som vill sona sitt brott genom att erlägga böter. Detta undantag har man icke ansett sig böra upprepa i Uppsala-stadgan. Ej heller har man i Uppsalastadgan upprepat regeln att den som återtager sin häst frän någon, som begagnat den utan lov, skall ha rätt att hänga honom utan dom. I Uppsala-stadgan säges i stället, att den, som olovligen begagnat hästen, skall föras till tings. -•'* SD 1 s. 668. Denna bötessats hade även Magnus Eriksson tidigare föreskrivit, se brevet den 19 februari 1342 (SD 5 s. 95). -■* Avskrift 2 föreskriver, att brott mot konungens dom skall bestraffas med 40 markers böter och att utmätning för dessa böter och för målsägandens rätt skall förrättas av häradshövdingen (resp. domarne, där häradshövding icke fanns) jämte tolv (elva) män. Dä någon motsvarighet till dessa bestämmelser icke finns i avskrift 1, är det tvivelaktigt, om de tillhört stadgans originaltext. Skulle så varit fallet, innefatta de ovan refererade föreskrifterna i Telge-stadgan 134 5 en ändring av reglerna i Uppsalastadgan genom att konungsnämnden införts som exekutivt organ i stället för häradshövdingen (domarne) och tolv (elva) män.
XXIII skulle rannsaka vid konungens räfst och i Dalalagen där det torde avse nämnd i edsöresmål. I Telge-stadgan avser »konungens nämnd» den tolvmannanämnd, som inrättats genom Uppsalastadgan. Att Magnus Eriksson givit detta namn åt den institution, som han skapat, är ett nytt bevis på huru nära han vill ansluta till 1200-talets lagstiftning. Med »vår stadga» avser konungen Uppsalastadgan, som han alltså ansåg ha större betydelse än andra stadgor, som han utfärdat. I Telge-stadgan 1345 förekommer också för första gången i en svensk till nutiden bevarad författning ett ord, som under följande århundraden blir flitigt använt: de ting, som höllos av konungen själv eller av personer, åt vilka han uppdragit sin domsrätt, kallas för »rättareting». Namnet hade man hämtat från Danmark. Kungliga brevet den 26 augusti 1346, som är ställt till invånarna i Upplands lagsaga, börjar med att omtala, att under det att konungen varit borta från riket många män, som anklagats för sak, i vilken nämnd tillsatts, hade vädjat till konungen och hans utforskande av sanningen. Då konungen »för rikenas ärendens skull, både Sveriges och Norges», ej själv varit i stånd att utforska vad som vore sant i dylika mål, hade han med samtycke och råd av sina rådgivare "" utsett tolv män i varje lagsaga att under namnet konungens nämnd "** rannsaka alla mål, som voro »skrivna och stadda» i »vår stadga». Så uppräknas ledamöterna i nämnden för Upplands lagsaga, vilka troligen hade utsetts i samförstånd med lagsagan —motsatsen vore att antaga att konungen brutit mot Uppsala-stadgans bestämmelser. Nämnden var mycket auktoritativ med fyra riddare bland sina ledamöter. Den får full makt att utforska sanningen i de mål, som föllo under dess domvärjo, ÖgL Kk 16; pr, 18: 2, J 12: 1, DL R IS. -•> DL RIS. Tydligen har man avsett att med ordet rättareting översatta det latinska uttrycket placitum justiciarium, som använts en enstaka gang i en urkund fran Magnus ladulås’ tid (SD 2 s. 31) och därefter i en rad urkunder under Magnus Erikssons regering (se uppräkningar i SD 4 s. 826 och S s. 819.) De äldsta av tie sistnämnda urkunderna äro fran Skane. Av intresse i Telge-stadgan 1 345 är att konungen inför särskilda regler om utsökande av fordringar, för vilka funnos skuldebrev. Bruket av skuldebrev hade alltså nu natt den omfattning, att särskilda regler ansågos önskliga. Som andra stadgor var Uppsala-stadgan beslutad med rådets samtycke. Esv. som heter konungs nämint. ■*'* Eller eventuellt lagmannen, ovan s. XX not 12.
XXIV samt att »döma och rätta därom» efter landslag (alltså efter den i Upplands lagsaga gällande rätten), rikets rätt och »vår stadga». I dessa ord ligger möjligen att i förhållande till Uppsala-stadgan nämndens befogenheter vidgats: att nämnden nu skulle ha rätt icke blott att fria eller fälla utan även att bestämma straffet för den, nämnden fällt. Till underhåll under sina resor »i våra som ärenden och allmogen till gagn» får nämnden hundarets rätt i de böter, som den ådömer. ’’ Det är sannolikt, att skrivelser, som liknade brevet den 26 augusti 1346, avlåtits till övriga lagsagor allt eftersom ledamöter utsetts i nämnderna. Det finns dock icke någon säker underrättelse vare sig härom eller om nämndernas verksamhet under tiden till dess Magnus Erikssons landslag började tillämpas. Redan i Telge-stadgan 1345 hade en början gjorts att ge nämnden ersättning genom andel i böter. Att Magnus Eriksson slagit in pä denna väg kan ha orsakats av att han tvungits utöva ett härt skattetryck — i brev den 7 april 1346 (,SD 5 s. 5 54) ber han ärkestiftets invånare om tillgift och lovar bättring för framtiden — och nu vill undvika kritik för de utgifter, den nya nämnden skulle förorsaka. Dä nämndens underhåll bestreds genom hundarets bötesandel, behövde icke allmogen direkt utgöra några prestationer därför; den blev, som det står i brevet av den 26 augusti 1 346, »otyngd av utgifter för sådant underhåll». F. Odberg, Om den svenske konungens domsrätt före Svea hofrätts Inrättande, 2 ( 1875 ) s. 72 ff, nämner fyra och K. H. Karlsson, a.a. s. 48 ff, ytterligare tva urkunder från denna tid, som skulle visa spår efter konungens nämnd. Ingen av urkunderna återger uttrycket »konungens nämnd», men möjlighet finns att tva av dem hänsyfta pa nämnden. Den ena (den 2 februari 1348, SD 6 s. 6) visar att högha ucmpdcn givit en fällande dom för brott mot en konungens domoch den andra (den 11 september 1349, SD 6 s. 13 6), som är utfärdad av konungen själv, föreskriver, att tvä ledamöter av nefinia nostra iiiajorc skola deltaga i utkrävande av böter för brott mot ett kungligt stadgande. Det, som den i de båda urkunderna omtalade nämnden eller tvä av dess ledamöter gjort resp. skulle göra, står nära den exekutiva verksamhet, som konungens nämnd resp. dess ledamöter skulle utöva enligt Telge-stadgan 1345. Beträffande de övriga fyra urkunderna finns intet, som häntyder på samband med konungens nämnd. Tva av dessa urkunder (den 11 april 1346, i Riksarkivets pergamentsbrevsamling men otryckt, och den 9 november 1347, SD 5 s. 734) äro från Närke och en (den 3 februari 13 52, SD 6 s. 332) från Västmanland. Vad som i dessa diplom skulle häntyda på konungens nämnd skulle vara orden nempdarii terre ejusdem och ceterique nemdarii in Nericia samt nemdariis terrx Vestmannix. VmL och DL ha emellertid bestämmelser om en nämnd, vars verksamhet omfattade hela landskapet; enligt ^'^mL R 14: 1 skulle den avgöra mål efter vad mot lagmannen och i DL (R 3:2) kallas den »landets nämnd». Skäl torde saknas att urkunden den 3 februari 13 52 icke skulle häntyda pä den hela landskapet omfattande nämnd, som omtalas i VmL, utan pä en nämnd med helt annat namn. Sä nära som Närke ligger Västmanland och Dalarna är det troligt, att även i Närke funnits en nämnd med verksamhet i hela landskapet och att denna nämnd avses
XXV c. Den stadga från Magnus Erikssons tid, som icke säkert kan dateras, den s.k. valstadgan, behandlar konungaval, konungens och allmogens eder, konungens kröning, hans eriksgata m.m.'^“" Valstadgan föreligger icke i form av ett öppet brev utan är bevarad blott genom att dess bestämmelser införts i den yngre handskriften av Södermannalagen och i en annan laghandskrift. Stadgan återger äldre rätt, som Magnus Eriksson kungjort skriftligen, då han tillträdde regeringen (eller då han red sin eriksgata); i omedelbar anslutning till stadgan omtalar nämligen förstnämnda handskrift, att Magnus Eriksson blivit vald och tagen till konung »på samma sätt som förut är sagt, så som ock gammal rikets rätt och sedvana har varit om konungaval, fastän val och eder före hans dagar icke voro i lagböckerna så skriftligen kungjorda, som han nu själv vid sitt tillträde gjorde och gav till gott efterdöme». Stadgan innehåller emellertid även andra regler. Flera av löftena i den ed, som nyvald konung skall avlägga omedelbart efter valet och under sin eriksgata, ha sena förebilder, bl.a. i det frihetsbrev, som ärkebiskopen, andra biskopar, drotsen Matts Kättilmundsson och lagmännen den 8 juli 1319 utfärdade sedan Magnus Eriksson hade valts till svensk konung “ samt i Erik Klippings stadga den 29 juli 1282 och i de danska handfästningarna 1320 och 1326.’^ Genom det innehåll. i de tvä Närkesdiplomen. Ingen av nu nämnda urkunder behandlar frågor, som föllo under konungens nämnd: de tvä Närkesurkunderna äro intyg att användas i tvister om jord, och Västmanlandsdiplomet är en bekräftelse pä äldre domar i en dylik tvist; vid denna bekräftelse voro nämndemännen jämte andra personer närvarande. Den sjätte urkunden (25 januari 1347, SD 5 s. 63 0) är utfärdad av Östergötlands lagman Magnus Knutsson i närvaro av riddaren Nils Turesson (om honom utförligare i det följande s. XXXI1) och tvä andra personer. Dessa tre sägas hava konungens domsrätt i Linköping men detta visar icke att de voro medlemmar av nägon konungens nämnd; jfr för brevet den kungliga domen tvä dagar tidigare (SD 5 s. 628) och beträffande utfärdandet av kungliga domar, när konungen icke själv varit närvarande, K. G. Grandinson, Studier i hanseatisk-svensk historia II, 188 5, s. 77. Om stadgan se »Förklaringar till Konungsbalken» s. 18 f. Enligt K. G. ^'estman (i Minneskrift ägnad 1734 års lag, I, 1934, s. 10) har stadgan möjligen avfattats av kanslern Filip Ragvaldsson, som var en av konungens förmyndare och anses hava författat arbetet »Um styrilsi konunga ok höfdinga». Om stadgans datering se B. Beckman. Matts Kättilmundsson, II (1954) s. 453 ff med där angiven litteratur. SD 3 s. 411. Gottfrid Carlsson, Medeltidens nordiska unionstanke ( 1945), s. 20 f samt IHlans Jägerstad, Fdovdag och räd under äldre medeltid (1948) s. 316 ff. En viktig
XXVI man hade givit åt konungens ed och åt den ed, som lagmännen och allmogen skulle avlägga till konungen, är stadgan i själva verket Sveriges första författning. Utarbetandet har skett med en stilistisk skicklighet, somgör både valstadgan och de första flockarna i landslagen, som bygga på dess regler, till glanspartier i vår lagstiftning. Två punkter i stadgan må beröras. Båda tillhöra konungaeden. Genom dennas tredje artikel utfäster sig konungen att icke »taga till fånga, på sitt bud låta taga till fånga eller ock på något sätt fördärva någon, fattig eller rik, utan att han är förut lagligen förvunnen såsom lagen säger i den lagsaga, där gärningen göres; ej heller skall han på något sätt taga deras gods ifrån dem utom enligt lag och efter laga dom.» På dessa ord, som stå nära Skeninge- och Uppsala-stadgornas förbud mot fängslande av den, som icke på fullgoda skäl misstänkes för brott, går 16 § regeringsformen tillbaka. Enligt konungaedens sjätte artikel skall konungen lova att »hålla, styrka och värja all gammal Sveriges lag, som allmogen med fri vilja och somtycke har antagit och som är konfirmerad av förutvarande konungar och med deras kungliga makt». Under det att enligt tidigare rätt sådan den återges av Västergötlands, Upplands och Södermanlands lagar konungen skulle generellt lova att icke bryta en lagsagas lag, ställas nu lagar, somkonungen konfirmerat, på annan linje än t.ex. Östgöta- och Västgötalagarna, somickeblivit stadfästa. Vad innebär den reservation, som ligger häri? En tolkningsmöjlighet finns. Enligt sina stadfästelseresolutioner skulle Upplands- och Södermannalagarna »evärdligt förbliva»; de hade av konungen stadfästs till »evärdlig efterrättelse». Måhända har man genom den nya lydelsen av konungens ed velat göra en antydan om att en revision kunde tänkas av de landskapslagar, vilka konungen icke hade stadfäst. Med vad som nu har sagts har framställningen förts fram till tidpunkten för utarbetandet av Magnus Erikssons landslag. Den övergår till att återge vad man känner omdenna lags tillkomst. ändring i tidigare rätt gör valstadgan genom att underlåta att föreskriva, att konungen skulle fä gisslan, då han under eriksgatan skulle rida in i en ny lagsaga. Att gisslan skulle givas var stadgat i Västgöta-, Upplands- och Södermannalagarna. Troligen har samma regel gällt även i de övriga lagsagor, genom vilka konungen skulle rida.
XXVII III Den enda underrättelse man har om utarbetandet av Magnus Erikssons landslag ges i en urkund av den 8 mars 1347. Urkunden visar, att konungen hade utsett en kommission för att sammanjämka landskapslagarna, och den återger en protest, som fem kaniker hade avgivit i Örebro mot ändringar i kyrkans rättsställning genom denna sammanjämkning.' Protesten är avfattad på latin; i översättning " har den följande lydelse: »I Herrens namn, Amen. En protest, som inlägges av klara och förnuftiga skäl, brukar skydda den protesterande och bevara hans rätt oskadd. Därför vilja vi, Lars i Vallentuna, kanik vid Uppsala domkyrka, Thyrgils i (Husaby-)Vist, kanik vid Linköpings domkyrka, Per i Floda, kanik vid Strängnäs domkyrka, Lars Boberg, kanik vid Västerås domkyrka, och Vämund, kanik vid Växjö och Linköpings domkyrkor, som äro personligen närvarande inför eder, välbördige män, herr Ulf Abjörnsson, riddare och lagman i Tiohärad, Algot Bengtsson, lagman i Västergötland, och Thyrger, lagman i Värmland —vilka av vår ryktbare konung, den stormäktige furste herr Magnus, Sveriges, Norges och Skånes konung, sänts till Örebro för att rätta och omgestalta lagarna för de enskilda lagsagorna i Sveriges rike och bringa dem till endräkt och överensstämmelse —i Herrens ar 1347 den 8 mars, som är torsdagen näst före midfastosöndagen (Lxtare), i förutnämnde vår herre konungens gård i Örebro, alla och envar samt var och en med ansvar för allt, genom denna skrift tala och protestera och, så mycket vi förmå, inlägga en uttrycklig gensaga, liksom vi redan den 21 februari detta år på ovannämnda ort i eder närvaro framställt muntlig gensaga och protest. Vi förklara nämligen, att det genom edra ändringar, tillägg, förkortningar eller varje annan åtgärd för att sammanjämka edra lagar pä intet sätt, varken i tysthet eller uttryckligen, kan eller bör ske någon inskränkning i vår skrivna kanoniska rätt, i våra synodal- eller provinsialstatuter, ej heller i de privilegier, som medgivits eller förunnats av påvar, konungar eller andra åt prästerskapet och kyrkorna i Sveriges rike till deras skydd och frihet, eller i de gamla sedvänjor, som införts till kyrkans förmän och hittills iakttagits såsom världslig och kyrklig lag, utan vi förbehålla de svära och oklara fall, som kunna uppdyka vid bearbetningen av edra nämnda lagar och som det överstiger vära krafter att förklara, ät våra förmäns herrar biskoparnas bedömande och undersökning utan varje tillägg eller förminskning. Denna protest har gjorts och upplästs i närvaro av de välbördiga och andra mycket förståndiga män, vilka, såsom ovan sagts, utsetts att verk- * De fem k.inikerna representer.i samtliga rikets stift med undantag av Skara och Äbo stift. Källorna upplysa icke varför företrädare saknades för dessa båda stift. Skara stift omfattade Västergötlands och Värmlands lagsagor som bada voro representerade i kommissionen. - Av arkivarien jan Liedgren i Vitterhetsakademiens diplomatariekommitté.
XXVIII ställa detta ärende, på ovannämnda år, dag och ort. Till uppenbar bekräftelse av denna vår protest ha de sigill vidhängts, som brukas av de förständige männen, (kyrkoherdarna) herr Håkan i Glanshammar, herr Per i Asker och herr Jöns i Kil, tillika skolmästare i Örebro.» Protesten är endast ett av de många inläggen i den strid omkyrkans rättsställning, som hade förts sedan 1100-talet. Den torde ge vid handen, att kyrkans ledning —trots att ärkebiskopen och tre andra biskopar hade plats i rådet ^ —icke hade tillräckligt inflytande på arbetet i kommissionen för att kunna hindra utarbetandet av förslag, som gingo emot kyrkans önskningar.'* Kyrkan och det världsliga samhället samarbetade alltså icke nu under lagarbetet som de gjort under utarbetandet av Upplandslagen. Protesten inskränker sig till att i allmänna ordalag hävda, att genom arbetet på sammanjämkningen av de svenska lagarna någon inskränkning icke kunde ske i den kanoniska rätten eller i den rättsställning, som kyrkan på grund av stadganden och sedvänjor dittills innehaft. Den nämner alltså icke, på vilka punkter man kan ha planerat en förändring i kyrkans rättigheter. Frågan om vilka motsättningar som gjorde sig gällande mellan kyrkan och företrädarna för det världsliga samhället saknar emellertid betydelse för förståendet av landslagen; resultatet av protesten och de underhandlingar, som därefter kunna ha ägt rum, blev nämligen, att den nya lagen icke fick någon kyrkobalk. Denna lösning torde ha vilat på den uppfattningen att de bestämmelser i landskapslagarna, vilka icke hade motsvarighet i landslagen, fortfarande skulle gälla som partikulär lagstiftning för ve- •’ Protesten är efter orig. i Riksarkivet tryckt i SD 5, s. 643. Den är även intagen i en förnyad protest av ombud för biskoparna och domkapitlen i Uppsala, Linköping, Strängnäs och Västerås. Denna i sin tur finns i ett notariellt instrument dat. Örebro den 15 januari 1454. Instrumentets original och fullmakter från Uppsala 1453 31 12, Strängnäs 1454 11'1 och Västerås 1454 10/1 finnas i Riksarkivet och ha alla L^ppsala domkyrkoarkivs lådsignum G vi. Avskrifter av notariatinstrumentet 1454 (med protesten 1347) finnas frän 1470-talet i Registrum ecclesie Aboensis (A 10, Riksarkivet) och Skokloster-samlingens codex Aboensis (Ser. I Fol. vol. 70 dep. i Riksarkivet) och ha därefter tryckts i Åbo domkyrkas svartbok (utg. av R. Hausen, 1890), nr 563 och 117. — En avskrift av protesten 1347 finns i Registrum ecclesie Lincopensis chartaceum (Kh 54, pag. 158 f., Linköpings Stiftsbibliotek). At-skriften har skrivits under Hans Brasks tid (upplysningar av arkivarien Liedgren). ■* Se Magnus Erikssons och drottning Blankas testamente 1346 (^SD 5, s. 561). Det är icke otroligt att kanikerna hade utsetts av kyrkans ledning för att införskaffa upplysningar om kommissionens ställning i de frågor, som voro av vikt för kyrkan, och för kommissionen framlägga kyrkans synpunkter på dessa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=