44 maktsfär kunde dock utan vidare begränsas genomsärskilda överenskommelser, grundlagar. Överhetens rättigheter skulle ses mot bakgrund av de i fördraget stadgade begränsningarna och därvid tolkas ominte restriktivt, så åtminstone i överensstämmelse med fördragets explicita överenskommelser; ville härskaren därefter utvidga sin kompetens, måste folket tillfrågas. Vad gällde frågan om den bästa statsformen, hävdade Wolff fördelarna med en respublica mixta - en statsform i vilken flera element av de tre klassiska, aristoteliska statsskicken uppträdde sida vid sida i en av maktdelningstankegångar dominerad konstruktion. En blandad statsformav detta slag gav goda betingelser inte bara för folkets frihet utan även för den enskildes och det fanns ingen anledning att stämpla den somirreguljär. Enligt Wolffs uppfattning borde staten vilapå två generella grundprinciper: dels måste den positiva rättens bestämmelser överensstämma med naturrätten, dels måste individernas medfödda rättigheter - däribland rätten till säkerhet, nödvärn, lagskydd mot brottslingar m.fl. - respekteras. I annat fall uppkomen undersåtarnas rätt till motstånd mot härskaren. Wolffianismens genombrott i Sverige, med betoning på händelseutvecklingen vid Uppsalauniversitetet, har behandlats av Tore Frängsmyr.^^"* Man kan emellertid konstatera att Wolffs lärobyggnad fick ett blandat mottagande vid landets juridiska fakulteter; mest öppet för inflytande var Uppsala, där inte bara Solander utan även Fick och Berch i disputationer hänvisade till Wolffs auktoritet, därefter följt av Åbo. Vid Lundafakulteten, däremot, var mottagandet något mera avvaktande.^35 1.3.4.2.2. Halleskolan Bland de ansvariga för uppbyggnaden av Halleuniversitetet, sompåbörjade sin officiella verksamhet 1694, märktes bl.a. Thomasius’ tidigare lärare från universitetet i Frankfurt/O., Johann Friedrich Rhetz, ett förhållande somunderlättade rekryteringen av både Thomasius och Rhetz’ kollega Samuel Stryk till den nya högskolan.^^e Thomasius och Stryk dominerade under en följd av år den juridiska fakulteten i Halle och satte genomuniversitetskonceptets stora framgång också sin prägel på den nationella rättsvetenskapen i stort. Båda koncentrerade sig på juridikens praktiska användning och på den inhemska rättstraditionen snarare än på den recipierade romerska rätten. Denna inställning till rättskälleläran medförde en uppvärdering av historievetenskapen.^^/ Str\'k Marcel Thomann, Christian Wolff i: Staatsdenker derfrtihen Neuzeit, s. 267-269, 270-272. Tore Frängsmyr, Wolffianismens genombrott i Uppsala. Frihetstida universitetsfilosofi till 1700-talets mitt. (1972.) Björne, Patrioter och institutionalister, s. 102, 236-240. Rörande Nehrmans något kritiska inställning, se brev Nehrman t. Palmstierna 27/4 1754 ang. den juridiska utbildningen, tryckt i Almquist, Svensk juridisk litteraturhistoria, s. 179-182. Hammerstein, Jus und Historie, s. 152-153. Hammerstein, Jus und Historie, s. 159; Schrader, Geschichte der Friedrichs-Universität zu Halle I, s. 51-54.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=