40 digt bindande härskarfördrag: överheten förband sig att bistå med försvar och allmän säkerhet mot att medborgarna lovade trohet och lydnad.Tvärt emot Hobbes’ uppfattning var det här inte fråga om en villkorslös underkastelse inför härskaren.Bröt överheten kontraktet med undersåtarna och uppvisade brister i omsorgen om staten, fientlighet mot medborgarna eller uppsåtligt överträdde statsrättsliga bestämmelser,hade medborgarna-enligt vad Pufendorf hävdade i Dejure naturae et gentium- rätt till motstånd; i den för en bredare läsekrets ämnade De officio hominis et civis förbigicks saken med (möjligen talande) tystnad. Vad gällde det mellankommande avtalets innehåll, anslöt sig Pufendorf till den traditionella aristoteliska uppdelningen av stater i monarkier, aristokratier och demokratier av medborgarstatskaraktär - begrepp som i Wildes översättning motsvarades av »[ejnwälde», »[h]erremäns wälde» och »menighetswälde».^*® Till denna fogades ytterligare en indelning av statsskicken i reguljära och irreguljära, beroende på huruvida den högsta statsmakten var koncentrerad till ett organ eller utspridd på flera.2*' Kolliderande maktbefogenheter utan medföljande ansvar kunde lätt medföra negativa konsekvenser för staten.'^'^ Det mest slående exemplet på en irreguljär stat var Tyska riket. Motsättningen mellan kejsare, kurfurstar, riksständer och territorialstater föranledde Pufendorf att i hans under pseudonymen Severinus de Monzambano 1667 utgivna arbete De statu Imperii Germanici kalla statsbildningen ett monstrum, något som gav upphov till en upphetsad statsrättslig diskussion.-^^^ I de tre reguljära statsskicken var makten koncentrerad till monarken, till en församling bestående av utvalda medborgare och slutligen, i demokratin, till samtliga familjeöverhuvuden.Den statsform som hade försteg framför andra var enligt Pufendorfs uppfattning monarkin.^15 l och med härskarfördragets konstituerande av statsmakten möjliggjordes framväxten av en positiv rättsordning som vilade på naturrättslig grund. Genom att förse den naturliga rätten med sanktioner och i de fall den naturliga rätten var oklar fylla ut luckorna med lagstiftning, uppmuntrade härskaren undersåtarna till laglydnad.-^*^ Undersåtarna borde därför i sitt eget intresse lyda den positiva rätten, så länge denna inte stod i direkt motsättning till den gudomliga.217 206 DJN, VII, 2, § 8; DOH, II, 6, § 9. Welzel, s. 96; Denzer, s. 166. 207 Dyv, VII, 2, §10. DJN, VII, 8, §7. HäromDenzer, s. 194-205. DJN, VII, 5, §3; DOH, II, 8, §3. Den högsta statsmakten betecknas som»Högsta Wäldet» 208 209 210 hos Wilde. 211 DJN, VII, 5, §§ 12-15; DOH, II, 8, §2. 212 DJN, VII, 5, § 13; DOH, II, 8, § 12. 20 Se vidare Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland I, s. 233-236. 21-» DJN, VII, 5, §§ 3-9; DOH, II, 8, § 3. 215 D/N, VII,5,§9;DO//, II, 8, §4. 2i<- DJN, VIII, 1, § 1; DOH, II, 12, §3-7. 217 D/N, VIII, 1, §§2-3; DOH, II. 12, §8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=