30 etiken - vilket i sig inte nödvändigtvis innebar ett uteslutande av samhällsbetraktelser - till att i allt högre grad domineras av politiska och naturrättsliga tankegångar, lösgjorda från det aristoteliska ursprungetd^^ Politiska tänkare sompå ett mera uttalat sätt ställde statsnyttan före det av världslig och andlig överhet sanktionerade samhällsmålet att tillförsäkra undersåtarna den bästa möjliga tillvaron under jordelivet motarbetades emellertid, bland dessa främst machiavellister*^^ och senare hobbesianerd^^ För att ändå kunna diskutera politiska aspekter utanför de gängse moralbegreppen utnyttjades klassiska verk, framförallt av Tacitus’ hand. Till de ledande bland dessa tacitister hörde holländarenJustus Lipsius (1547-1606), vars försiktigt hållna verk Politicorumseu civilis doctrina libri sex (1589) utkomi en stor mängd upplagor framtill krigsutbrottet 1618. Inomdet tysk-romerska riket fick han efterföljare bl.a. vid universitetet i Strassburg. 127 1.3.2.2. Althusius och Grotius Ett tidigt försök att definiera en självständig politisk vetenskap, avgränsad från teologi, filosofi och juridik avspeglades i den reformerte tyske juristenJohannes Althusius’ (1557-1638) 1603 utkomna verk Politica methodice digesta et exemplis sacris et profanis illustrata.'^^^ I arbetet, påverkat av monarkomakiska tankegångar, presenterades samhället som en naturlig organismuppbyggd på mänsklig samverkan allt ifrån bildandet av familjen, över korporationen, kommunala samarbetsformer, provinsen till den slutliga samarbetsformen - staten, sammanfogad av fördrag, ingångna av de deltagande ständerna och provinserna. I spetsen för statsapparaten ställde Althusius två myndigheter, summus magistratus, härskaren och ephori, eforerna. Eforerna valdes av folket för att utse och därefter kontrollera summus magistratus. Först efter det att härskaren accepterat de villkor för maktöverlåtelsen som statens fundamentallagar dikterade och hyllats av undersåtarna hade ett bindande avtal träffats; skulle härskarens maktutövning därefter överskrida gränserna för statens lagar tillerkändes eforerna under vissa omständigheter rätten till aktivt motstånd och som en sista utväg även rätten till tyrannmord.Härskaren tillkomrätten att inomramen för lagarna och sin fullmakt verka för det gemensamma bästa och inte ens en uttrycklig överenskommelse om att tillerkänna honom absolut Denzer, s. 308-310. '-5 Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland I, s. 90-93. Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland I, s. 280-282. Stolleis, Geschichte des öffentlichen Rechts in Deutschland I, s 94-98; Runeby, s. 24-25. Peter Jochen Winters, Johannes Althusius i: Staatsdenker in derfriihen Neuzeit, s. 30-31. von Gierke, s. 22-26. von Gierke, s. 29-31. von Gierke, s. 33-34. Omeforbegreppet i svensk statsrättslig doktrin, se Runeby, s. 132, 150-152, 239, 385 m.fl. ställen. 129 128 130
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=