402 generellt av pufendorfsk prägel och det universitetskoncept som utvecklats i Halle fick genomslag på båda sidor av Öresund. Nehrman Ehrenstråle i Sverige och Hojer i Danmark förefaller i mångt och mycket att vara två parallella företeelser: bägge med starka impulser från studietidens Halle, bägge aktiva i en strävan att reformera och förbättra den juridiska utbildningen. Betydelsen av den nationella rätten framhävdes på bekostnad av den romerska. I de nationella rättsordningarna ingick partikularstatsrätten somen del, en del som lätt lät sig instrumentaliseras i överensstämmelse med regimernas intressen - båda staters konstitutionella ordning var av det slaget att man ogärna ville tillåta jämförelser utifrån utländska perspektiv. Staträttsämnets avhängighet av de politiska konjunkturerna - »det statliga renlärighetsnitet»'^^^ -var således inget somvar typiskt enbart för disciplinens ställning vid de svenska universiteten. Den skärningspunkt mellan politik och juridik somämnet utgör, var och är en utmaning för inte bara för juristen utan också för det politiska etablissemanget. Utan att överdriva likheterna, kan man vid en jämförelse konstatera vissa överensstämmelser mellan det sätt på vilket den politiska majoriteten i frihetstidens Sverige utnyttjade statsförvaltningen och universiteten för sina politiska syften med utvecklingen i betydligt senare diktaturstater. En av politiken starkt beroende centraliserad administration och en i förhållande till centralmakten osjälvständig högre utbildning riskerar gynna befattningshavare med svag personlig integritet. Att betona det nationella tankegodsets överlägsenhet och särskilt befrämja sådant som kan legitimera det egna innehavet av makten på bekostnad av utifrån kommande influenser kan gynna en sådan utveckling. Cit. Segerstedt, s. 114. 1656
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=