24 slutligen staten - det mål som människan i enlighet med sin natur strävade efter, då det först var i staten somden enskilde gavs möjlighet att fullt utveckla sina anlag.Staten kunde styras antingen för det gemensamma bästa eller för den eller de styrandes eget bästa. De goda statsskicken — som hade det allmänna bästa som riktmärke - var tre: kungadömet (monarkin), aristokratin och politeia, medborgarstaten. Omdenna målsättning för statens verksamhet ersattes av egennyttan, utvecklades statsskicken till tyranni, oligarki respektive demokrati; i ett tyranniskt regeringssätt gynnades sålunda ensidigt monarkens intressen, i oligarkin de rikas och i demokratin de fattigas.Aristoteles’ uppdelning av statsskicken i goda och dåliga komemellertid att underkastas en viss begreppsförvirring. På ett tämligen tidigt stadium kom demokratibegreppet att appliceras på medborgarstatens författning, d.v.s. på den goda formen av demokrati vilket medförde att särskilda termer eller distinktioner lanserades för att särskilja denna från den sämre varianten.Rättens roll i samhället präglades av den goda statens övergripande målsättning att tillförsäkra sina medborgare den bästa möjliga existensen: rätt var det sombefrämjade det gemensamma bästa.I den positiva rätten kunde två skikt urskiljas: den naturliga och den av människor stiftade lagen. Naturlig rätt var den som gällde överallt och som inte var beroende av om människor upphöjde den till gällande eller ej.^* Hos Thomas ab Aquino (1225-1274) kombinerades Aristoteles’ idé ommänniskan som en samhällsvarelse med de senantika-medeltida tankegångarna omsyndafallet, skillnaden mellan naturlig och positiv rätt och med föreställningen om samhället somett resultat av ett ingånget fördrag. Teologernas syn på Bibeln och kyrkofäderna som absoluta auktoriteter inomderas område motsvarades av de rättslärdas föreställning omCorpus juris civilis somden slutgiltiga, av förnuftet och den naturliga rätten en gång för alla givna kodifikationen. Med utgångspunkt i lagverkets lydelse koncentrerade rättsvetenskapen sina krafter på att lösa motsatser och fylla luckor såväl inom den egentliga texten som mellan lagtext och sedvanerätt. Målet var att utifrån dessa i sig ofta motstridiga källor kunna formulera allmängiltiga principer, gällande oberoende av tid och rum.^^ Förfarandet innebar krav på systematisering *5 Aristoteles, Politiken 1252a-b. Aristoteles, Politiken 1253 a. Aristoteles, Politiken 1279a-b. Om begreppet politeia och dess översättning »medborgarstat», se övers, förord, s. iii. ** Se vidare Geschichtliche Grundbegriffe. Historisches Lexikon zur politisch-sozialen Sprache in Deutschland, s. 830-835, 840-844. Aristoteles, Politiken 1252 b. Aristoteles, Politiken 1282b. ” Aristoteles, Den nikomachiska etiken 1134b; stycket även återgivet i Strömholm& Frändberg, s. 40—41. Gough, s. 35-37. Berman, s. 131—132; Koschaker, s. 48-49. 86 89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=