400 maktstidens yverborna syn på det egnas förtjänster, parad med en under perioden tilltagande politiskt betingad rädsla för oönskade influenser utifrån. Kritiken mot den tyska statsrättsliga doktrinen var ofta förekommande, antingen den riktade in sig på missförstånd rörande den svenska författningen eller beskyllde de tyska författarna för att — i motsats till de svenska, givetvis — förfalska naturrättens bud i sin iver att gå överheten till mötes. Inte desto mindre var beroendet av tysk doktrin för konstruktionen av det svenska statsrättsämnet stort: Pufendorf var den oomstritt ledande auktoriteten när det gällde att belysa och förklara de sociala sammanhangen i samhället. Hans tankar vidareutvecklades vid universitetet i Halle, där David Nehrman studerade och Nils Risell åtminstone kortvarigt avlade visit. Att landets styrelseskick utvecklades i egna banor och den inhemska teorin under 1750-talet slutligen övergav tanken på ett härskarfördrag ingånget mellan likaberättigade parter till fördel för en syn på samhället somvilande på folksuveräniteten grund, medförde att den utländska doktrinens relevans för de svenska förhållandena minskade. Den svenska partikularstatsrätten isolerades från såväl äldre, klassisk litteratur somnyare tysk och fransk. Montesquieu åberopades av Solander i Uppsala men underkändes av Palmstierna som för sitt universitets vidkommande helst såg att allt utländskt inflytande — också det som avspeglades i användandet av utländska facktermer - undveks. Ämnets förrättsligande var en konsekvens av denna isolationistiska syn: juristerna förutsattes att i högre mån än sina kollegor i den filosofiska fakulteten följa grundlagarnas text utan att förledas av ovidkommande utländsk spekulation. Samtidigt kan man i statsrättslärarnas egen positioneringav ämnet utläsa ett tydligt medvetande omdisciplinens tysk-romerska rötter. Antingen hänvisades direkt till att ämnet först behandlats i Tyskland eller så avspeglades detta genomuppräkning av hjälpvetenskaper etc. Inflytande från engelskt och franskt tänkande förekom, men intog en tämligen undanskymd roll: Lockes bidrag till den svenska uppfattningen om maktens fördelning bör inte överskattas. Landets konstitutionella ordning medförde att undersåtarnas rättigheter såsomdelaktiga i det politiska beslutsfattandet undan för undan uppvärderades - det fanns tydliga tendenser till att undersåtesbegreppet började vika för medborgarbegreppet. Oberoende av undersåtens/medborgarens plats i samhållet, skulle vederbörande ges möjlighet till kunskap i det bestående regeringssättet - företrädesvis utifrån politiskt korrekta värderingar. Statsrättsämnet somdet utformades vid de svenska akademierna var en avspegling av denna strävan, en annan tryckfriheten och den framväxande publicistiken. En jämförelse mellan enväldets Danmark och frihetstidens Sverige visar på stora likheter såväl sompå skillnader. Trots de åtminstone i teorinväsensskilda författningarna, hävdade båda statsskickens förfäktare att den konstitutionella ordningen ytterst gick tillbaka på folkviljan. Både svenskar och danskar hävdade att just deras regeringssätt var det sombäst skyddade friheten och samti-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=