390 vidare till angrepp mot Hobbes’ människosyn och Bodins kritik av den svaga svenska kungamakten. Bland den litteratur som ansågs lämpad för vidare studium nämndes de äldre Loccenius, Pufendorf, Wilde tillsammans med de nyare Riksdagsmanna-rätt och En ÄrligSwensk. Samtidigt förtjänar Solanders omnämnande av Montesquieu att framhållas; måhända är det betecknande att denne omtalades i samband med statsskicksdiskussionen, ett område där ju Solander var tvingad att se sig omefter andra auktoriteter än Aristoteles. Själva statsrättsämnet var emellertid, hävdade Solander, inget svenskt påfund utan undervisningen i disciplinen hade inletts i Tyskland. Där hade det också diskuterats i vad mån detta var kunskaper somlämpligen borde utbredas vid akademierna, en fråga som ju för Sveriges del var avgjord genom kanslikollegiets brev i ärendet. Kritik av Hobbes’ människosyn förekom också i Codings föreläsningar där han tillbakavisade engelsmannens svarta syn på naturtillståndet: vad som hade drivit fram samhällets bildandevar således primärt människornas behov av samverkan och handel. Problemet med att inordna det svenska statsskicket under de traditionella aristoteliska begreppen löstes genomatt klassificera regeringssättet som en blandning av monarki och aristokrati för perioderna mellan riksdagarna, en hybrid som under pågående ständermöte ersattes av en blandning mellan monarki och demokrati. 1753 rekommenderades Wilde och Everhard Ottos Notitia praecipuarium Europae rerum publicarum för vidare studier; tre år senare bibehöll Wilde sin ställning men supplerades då av Nehrmans manuskript och de under mellanperioden utkomna Riksdagstidningarna och En Årlig Swensk - utländska författares skrifter bedömdes som farliga och Wexionus’ arbeten somotillförlitliga. Att Colling i praktiken hyste sina tvivel omEn Årlig Swensks auktoritet framgår med all tydlighet av protokollsnoteringar. Det utländska inflytandets skadliga verkningar stod också i fokus för Lundakanslern Palmstiernas kritik av de avhandlingar som 1758 föranledde en uppstramning av kanslerscensuren vid universitetet. Gemensamt för de tre disputationerna var att de mer eller mindre tydligt företrädde en uppfattning omdet svenska statsskicket som vilande på ett kontrakt mellan monark och undersåtar, något som komtill uttryck i författarnas användning av latinsk fackterminologi. Colling hade således enligt Palmstierna inte bara manipulerat de inhemska källornautan också stött sig på utländska författares verk, vars »termer hos oss i deras antagna bemärkelse icke brukas». Nelanders hänvisningar till Montesquieu, Grotius, Aristoteles och Cicero som auktoriteter på området kritiserades under det att kansler bakom Lemchens användning av begreppen trodde sig ana en önskan att vilja skyla »hemliga och skadeliga tankesätt». Bättre vore det då att använda en svensk terminologi och svenska källor såsom Acta Publica. Därigenomundvek man de utländska auktorer, vilka- såsomde tyska- gav sken av att följa den naturliga lagen men i själva verket vrängde den i överensstämmelse med den egna överhetens önskningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=