389 1755 uppmärksammade behovet av att förnya 1723 års föreskrifter om statsrättsundervisning vid universiteten skedde detta mot bakgrund av oron för att moralister ochpolitici kunde missbruka ämnet, i all synnerhet somdet förelåg risk för att felaktiga åsikter kunde upphöjas till principer bara för deras hävds skull eller för att de beaktades i främmande länders regeringssätt. Då Uppsalakonsistoriet beslöt att i överensstämmelse med konstitutionerna uppdraga disciplinen åt Ihre och Dahlman i deras egenskaper av politices professorer, underkändes valet av kansler med hänsyn till statuternas föreskrift för professorn i philosophia civilis att basera undervisningen på Aristoteles. När därefter frågan om Solanders examinationsrättighet aktualiserade saken i kanslikollegiet, framfördes återigen farhågor för filosofernas läggning att behandla regeringssättet efter Aristoteles och andra författares principer. Motargumentet - att statsskicket annars skulle förefalla sakna grund — vann ingen anslutning. Anders Johan von Höpken ansåg att ämnet hade större samhörighet med jpis civile än med den praktiska filosofin, särskilt som en filosofie professor gärna följde författare som tidigare behandlat ämnet som Grotius och Pufendorf eller också sina egna tankar. Därmed hade utvecklingen gått dithän, att de auktoriteter som Fredenstierna påstod hade inspirerat männen bakom regeringsformen 1719 betecknades somtvivelaktiga 1758 — åtminstone i fel händer. Till skillnad från filosoferna ansågs juristerna vara vana vid att rätta sin undervisning efter rikets egna lagar. I 1757 års kungliga brev rörande statsrättsundervisningen vederfors så småningom det historiska momentet i undervisningen en uttrycklig återupprättelse. Orsaken till denna omsvängning låg emellertid mindre i riksdagsledamöternas anammande av modern tysk-romersk statsrättsteori utan hängde samman med ärendets upprinnelse i ständernas kammar-, ekonomi- och kommersedeputations förordningsutskott och dess omsorger omden gymnasiala utbildningens nyttighet. I de första diskussionerna nämndes gymnasiernas historielektorer somde lärare som skulle bibringa eleverna kunskaper i regeringssättet och den anknytning till historieämnet som därigenom åstadkoms, bibehölls också efter det att det valet av ansvarig lärare lämnades till respektive utbildningsanstalts eget avgörande. Nyttan av en politiskt korrekt uttolkning av den svenska historien demonstrerades med all tydlighet i den av Palmstierna 1757 gynnade Historiskt Bewis om Sxvea och Göta Rikes urgamlafrihet. Att det inte var möjligt att helt och hållet låta grundlagarna tala för sig själva, utan att ge motivering för samhällets och regeringssättets existens visades av Solanders föreläsningar. Själv uppgav han för ett nöjt kanslikollegiumatt han hade funnit Aristoteles’ indelning av statsskicken oriktig och att han för sin del grundade undervisningen på konungens höghet, rådets myndighet och ständernas rättighet; till yttermera visso ansåg han att regeringsformen eller konungaförsäkran utgjorde lagar som band monarken och inte några ömsesidiga kontrakt. I sin iver att försvara den bestående ordningen gick Solander
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=