388 salstatsrätten, baserat på de avtalsslutande parternas fria överenskommelser. En enväldig monark var enbart bunden av den naturliga lagen och plikten att sörja för undersåtarnas bästa. Statsskicket i Sverige klassificerade Nehrman - med en uttrycklig reverens åt »den gamle trogne Läraren» Aristoteles — som varande inskränkt monarkiskt, blandat med aristokratiska och demokratiska inslag. Det avståndstagande somWilde gav prov på i förhållande till utländska författares bedömning av det svenska regeringssättet upprepades, somvi sett, också av Nehrman. I den synnerligen begränsade svenska statsrättsliga litteraturenfrån perioden intar Riksdagsmanna-rätt en inte betydelselös roll. Vilken teoretisk utgångspunkt författaren företrädde är svårt att entydigt avgöra — i all synnerhet som ju skriften mera har karaktären av ett inlägg i den konstitutionella debatten än av ett helgjutet statsfilosofiskt system. Man har tidigare (Fredrik Lagerroth och i anslutning till honom Sten Lindroth) sökt finna grunderna för arbetets idéer i den brittiska traditionen och då laborerat med tankefigurer från både Hobbes och Locke. Att Hobbes påverkat framställningen är mot bakgrund av den kompakt avvisande hållning somsamtiden visade hans tankar mindre sannolikt samtidigt som inslaget av Locke i svensk akademisk undervisning var marginellt. En jämförelse mellan de uppfattningar sompresenteras i Riksdagsmanna-rätt och i Pufendorfs samma år (1747) i svensk översättning utgivna De officio hominis et civis visar däremot stora överensstämmelser. Vad som då efterfrågades var en konserverande postrevolutionär statsideologi av företrädesvis tyskt märke. Enligt Riksdagsmanna-rätt hade menigheten/undersåtarna en gång för alla överlämnat sin »naturliga frihets rättigheter» till den högstrådande makten, bestående av ett eller flera organ. Den traditionella politiska litteraturens klassifikationer av de olika regeringssätten var emellertid inte att lita på: oberoende av vilket eller vilka organ sominnehade den högsta maktens »förnämsta» rättigheter, var det nämligen kutymatt låta vördnaden för krönta huvuden diktera statsskickets benämning, också i de fall monarkens maktutövning i själva verket intog en undanskymd roll. Hur kvarblivande traditioner från ett förändrat regeringssätt därför ofta skylde de egentliga maktförhållandena hade både sådana somägde »djupare insigt i Tyska Rikets Stat» och Jacob Wilde i sin Historia Pragmatica visat. I stället för att förledas av doktrinens termer borde den intresserade gå direkt till »grundstadgarne». Genom att distansera sig från litteraturen på området förstärktes den svenska partikularstatsrättens rent nationella karaktär. I mindre sekreta deputationens betänkande om irriga begrepp rörande regeringsformen 1752 betecknades analogier från historien och »främmande Rikens bruk eller författningar» som »hwarken giällande eller tillåtlige.» Vad som eftersträvades var således en positivering av den inhemska konstitutionella rätten: varken traditionell statsrättslig doktrin, historiska argument eller komparativa inslag var önskvärda element i studiet av de svenska grundlagarna. När kanslikollegiet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=