385 företrädare ett privilegium som enligt regeringsformen reserverats för ständerna på allmän riksdag. Under det att meningsutbytet på riddarhuset kvävdes, gavs diskussionen om En Ärlig Swensk större utrymme i prästeståndet efter det att de hos adeln i frågan inlämnade betänkandena kommunicerats med prästerna. Däribland befann sig Wilhelm Lindenstedts memorial som kopplade tidskriftens berömvärda innehåll till förslag på statsrättsundervisning vid universiteten och utarbetandet av en lärobok i ämnet. Ståndets ledamöter, med sina intima kontakter till universitetsvärlden, konstaterade att undervisning i disciplinen hade givits alltsedan 1723 men uttalade intresse för tankegångarna på en officiellt sanktionerad lärobok. Mot det svala mottagandet som en En Ärlig Swensk hade rönt reagerade hatten Jacob Gadolin som uppenbarligen hade anammat den av partiledningen omhuldade principen om information och delaktighet: inget levnadssätt och inget näringsfång var sådant att man inte kunde se sig nödsakad att gå igenomalla instanser upp till ständerna eller också - »såsom lemmar af sielfwa Rikskroppen» - ta del av riksstyrelsen. Ett liknande resonemang möter i kammar-, ekonomi- och kommersedeputationens förordningsutskotts diskussioner. Där konstaterade man det anmärkningsvärda i att riket vid gymnasierna bekostade undervisning i döda språk men lämnade sådana för medborgarna — ordvalet får tala för sig själv — angelägna ämnen somfäderneslandets styrelse, lagar och historia åt sitt öde, ämnen som berörde de villkor och den rätt som var och en undersåte var född till eller försattes i genom sitt yrke. Resonemanget resulterade i ett brett upplagt propagandaprogram, inomvars ramar grundlagarnas innehåll skulle göras »Allmänheten behörigen kunnig», oberoende av individernas stånd och utbildning. Det nyvunna intresset för allmänhetens politiskainformation och fostran avspeglades också i utgivandet av Riksdagstidningen. Utifrån det undersökta materialet kan man konstatera att i motsats till Nehrman var både Colling, Solander och Risell försiktiga med att i sin undervisning motivera studiet av statsrätten på annat sätt än att hänvisa till överhetens befällningar. Cronander betonade i sitt projekt för statsrättsundervisningen i Lund 1758 de faror som hotade landet om allmänheten hölls okunnig om grundlagarnas rätta innebörd, att många tjänstesökande hade visat sig vara »idioter i wårt Jure Publico» men också det behov av kunskaper som förelåg för riksdagsmännen. Ett betydligt större engagemang för ämnets karaktär som ett nyttigt och moderniserande inslag i det annars föråldrade ämnesutbudet vid akademierna - en argumentation som alltså ligger nära kammar-, ekonomioch kommersedeputationens förordningsutskotts resonemang — visade Dähnert i sitt tal 1757. Han underströk i detta den nya disciplinens egenskap att åstadkomma kloka och lycksaliga människor i motsats till många av de traditionella ämnena, vars tomma retorik och Gewohnheits-Gefechte resulterade i fantaster och pedanter. Den svenske monarken var edligt bunden till att befrämja friheten, till skillnad från andra regenter vars underlydande såg det som en nåd
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=