383 tionsgrunder varpå ständermakten vilade definierades, var ett inslag i bekämpandet av det teokratiska tankegodset. Det förelåg ett behov av att disciplinera undersåtar av avvikande ideologi och genomundervisning bibringa ungdomen kunskap om vad kanslikollegiet i brev rörande statsrättsundervisningen 1723 kallade »med hwad kiärlek trohet och wördnad de böra gå landsens höga Öfwerhet tilhanda» och hur de därigenom skulle »fatta et redligit, ömt och nitälskande hierta för landsens frihet och det almäna bästa». Samma legitimerande ändamål tjänade de svenska översättningarna av Lockes Two Treatises of Government (1726) och - sannolikt - Pufendorfs De officio hominis et civis (1747): i Lockeöversättningen gjordes för första gången ett försök att ge statsrättsliga termer en svensk språkdräkt under det att Pufendorfs verk försågs med hänvisningar till gällande svensk lagstiftning för att på så sätt demonstrera den positiva rättens rötter i naturrätten. Att också hänsyn till en utländsk publik kunde spela roll för utformingen av de läror sompresenterades till försvar av den nya författningen, visas av Jacob Wildes statslagstanke (1728) vars bakomliggande syfte var att rädda landets anseende utomlands: Sverige hade sedan gammalt ett eget jus publicum och hade aldrig varit underkastat något laglöst välde. Tvärt om— precis som i Tyskland, hade det i Sverige sedan lång tid tillbaka funnits regler somdefinierade överhetens och undersåtarnas rättigheter. Det disciplinerande draget dominerade i de åtgärder somvidtogs i samband med det olyckliga, partipolitiskt infekterade kanslersvalet i Uppsala 1747: i K.M:ts brev till universitetet hänvisades t.o.m. till kungl. brev av den 17 april 1689 - ett resultat av kassationsaktens antagande! - för att utifrån detta understryka vikten av att ungdomen undervisades i monarkens höga rätt, makt och förmån, i ständernas fri- och rättigheter samt besynnerligen i undersåtarnas skyldigheter. Det direkta arvet - såväl i mentalt somi rättsligt avseende - från den starka kungamakten kunde inte komma till starkare uttryck. Det faktum att en svensk statsrättspraxis kontinuerligt utbildades vid riksdagarna och att den baserades på den rådande parlamentariska majoritetens tolkning av grundlagarna, medförde att utrymmet för tillåtliga statsrättsliga diskussioner blev mycket begränsat: Frondins Riksdagsmanna-rätt (1747) legitimerade författningen utifrån en naturrättslig fördragskonstruktion men poängterade samtidigt det irreversibla i fördragets maktöverlåtelse. Också i uppfostringskommissionens förslag till ny universitetsorganisation (1750) framhävs statsrättens disciplinerande roll genomatt - i anslutning till 1655 års universitetskonstitutioners lydelse - betona vikten av att de studerande gjordes förtrogna medjura majestatis och undersåtarnas plikt och skyldighet mot sin överhet. En något annorlunda uppfattningav ämnets raison d'etre möter i Nehrmans föreläsningsunderlag, ett material somär odaterat men som med viss säkerhet kan tidsbestämmas till perioden mellan 1731 och 1739.1 sina föreläsningar presenterade Lundaprofessorn två motiv till varför den enskilde studenten borde ägna sig åt studiet av det svenskajus publicum: statsrättsämnet kunde sålunda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=