381 föreslå inrättandet av en e.o. professur sökte kringgå bestämmelserna avseende tillsättandet av ordinarie professurer. Förslaget stupade slutligen på universitetsmyndigheternas vägran att skjuta till pengar och deras hänvisning till 1757 års brevs stadgande om att undervisningen skulle ges av någon inomden befintliga kretsen professorer för att därigenom undvika nya utgifter; praxis vid samtliga svenska universitet var ju också - som Colling hävdade - att professorn i svensk och romersk rätt var den somansvarade också för jus publicum. För Nils Risell lyckades försöket genom att han hade en mäktig beskyddare i sin politiskt aktive svärfar, Skarabiskopen Engelbert Halenius. Vad Palmstierna som universitetskansler inte förmådde mot en akademi som hänvisade till ekonomiska problem och ett kungabrevs lydelse, lät sig således genomföras av de maktägande ständerna. Av en något annan karaktär var Johann Carl Dähnerts väg till en lärostol i ämnet vid universitetet i Greifswald. Dähnerts lidelsefulla intresse för vetenskaperna uppmärksammades tidigt av den pommerska regeringen, samtidigt som han själv visste att vårda kontakterna inte bara med andra akademiker och publicister utan också med i politiken ledande svenskar såsomCarl Gustaf Tessin och Claes Ekeblad. Man bemödade sig från svensk sida att behålla Dähnert vid universitetet och befordrade honomupprepade gånger mer eller mindre mot akademins önskemål. Genomatt jämte hans övriga uppdrag anförtro Dähnert en professur i svensk statsrätt hade myndigheterna åstadkommit två ting: dels hade man lyckats kringgå universitetets tidigare motstånd mot att uppta honom i de beslutande organen och därigenomtillförsäkrat sig en röst sombåde var reformvänlig och svensksinnad, dels hade man utan nya kostnader för universitetet åstadkommit förutsättningar för en regelbunden och - av vad man kunde bedöma utifrån den lyckade grundlagsöversättningen — också rättrogen undervisning i den svenska författningen. Bakgrunden till att 1757 års brev till skillnad från de tidigare viljeyttringarna på området faktiskt delgavs det pommerskauniversitetet är dock fortfarande oklar — möjligen kan man se det som ett utslag av den stora vikt man tillmätte riksdagens propagandaprogram från de maktägandes sida. Greifswaldakademin hade i statsrättsliga sammanhang annars under 1750-talet stått i blickpunkten som den ort, där en ur svensk synpunkt renlärig variant av den tysk-romerska rätten borde föreläsas. Undervisning i tysk-romersk statsrätt hade förekommit även vid de rikssvenska universiteten. När ett svenskt inträde i sjuåriga kriget aktualiserades 1757 uppmärksammades emellertid att de till kanslikollegiet sökande personerna var dåligt underrättade i detta för de utrikes ärendena centrala ämne. Också för denna disciplin skulle universiteten utse en särskild lärare men intresset vad gällde ämnesföreträdarnas person och fakultetstillhörighet var betydligt mindre än vad som var fallet med dem somhade att vårda sig omden svenska statsrätten: Uppsalauniversitetet utsåg Ihre, i Åbo åtog sig Pryss ämnet i den mån någon hågad student med planer på en karriär inomkansliet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=