380 mynnade i ett förslag där den romerska rätten ytterligare marginaliserades. Det förutsattes emellertid - i överensstämmelse med traditionen - att den politiska undervisningen naturligt hörde hemma inomden filosofiska sfären, d.v.s. inom den planerade, för samtliga studenter obligatoriska fundamentalfakulteten. De partipolitiska spänningarna på riksnivå påverkade förhållandena vid universiteten och gjorde överheten 1747 uppmärksampå behovet av att de studerande bibringades kunskaper i fundamentallagarna men utan att man från de styrandes håll visade något större intresse för det praktiska tillvägagångssättet. Fram till 1750-talet hade det postrevolutionära statsskicket konsoliderats och preciserats, bl.a. genomframväxten av ett särskilt statsrättsligt fullmäktigeskap, skilt från det institut man kände från de traditionella rättsområdena. Som ett resultat av tronskiftet 1751 skärptes motsättningarna mellan den parlamentariska majoriteten och hovet. Omarbetningen av konungaförsäkran aktualiserade grundlagarnas karaktär: anhängarna av en ökad kungamakt hävdade att konungaförsäkran var ett kontrakt och somsådant beroende av de båda avtalsslutande parternas samtycke, en uppfattning som majoriteten tillbakavisade med hänvisning till ständernas exklusiva lagstiftningsmakt och deras fria val av tronföljare. Riksdagen 1755—56 utarbetade ett program för en vittgående mdoktrinering av landets befolkning, inom vars ram också undervisningen i statsrätt aktualiserades; till övervägande delen var 1757 års kungliga brev i frågan endast en upprepning av de två år äldre föreskrifterna. Hur beskuren universitetens självstyrelse egentligen var i förhållande till överheten visades tydligt av händelserna under 1750- och 60-talen. Universitetskanslererna genomtrumfade mer eller mindre hårdhänt sina uppfattningar i de akademiska konsistorierna somå sin sida följde befallningarna— mer eller mindre villigt. Att en informell kommunikation ägde rum mellan kanslererna personligen framstår somsannolikt, inte minst mot bakgrund av det faktumatt alla tre rikssvenska högskolor tilldelades prenumerationer på En Årlig Swensk inomloppet av sju dagar i mars 1755. Genomkravet på att varje universitet skulle utse en ansvarig lärare för ämnet sattes partikularstatsrättens oklara fakultetstillhörighet i fokus och det framstod som mindre önskvärt att disciplinen behandlades tillsammans med eventuellt diskussionsfrämjande filosofiskt stoff —bättre vore då om disciplinen reserverades för den juridiska fakulteten, en uppfattning somalltså gick stick i stäv med vad uppfostringskommissionen förespråkat fem år tidigare. Ämnets dagspolitiska känslighet medförde att lärarnas undervisning- åtminstone vid universiteten i Lund och Uppsala - utsattes för viss kontroll, samtidigt somdisciplinen ökade en redan omfattande arbetsbörda. Mot bakgrund av att lönesituationen vid akademierna var svår, är det förklarligt att dessa båda faktorer utnyttjades av personer med intresse för en snabb akademisk karriär. Samuel Cronanders och Nils Palmstiernas gemensamma försök att åstadkomma en särskild lärartjänst i ämnet 1758—1759 stötte emellertid på patrull från Lundauniversitetet, trots att Cronander genom att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=