IV. Avslutning I det föregående har den frihetstida statsrättsundervisningen redovisats som en produkt av politiska beslut och recipierad kontinentaleuropeisk doktrin. Om man så vill - och för att återvända till Marcel Senns i inledningskapitlet refererade definition av rättshistorieämnet - en studie i de statsrättsliga normernas legitimering, deras förmedling och tradering med en redogörelse för de juridiska fackkunskapernas utbildnings- och organisationsvillkor under perioden 1719-1772. Materialet kommer i det följande att sammanfattas och analyseras under användning av de i samma kapitel närmare presenterade aspekterna. 1. Inledning Det romerska arvets normerande roll för tyskt rättsllv kom att ifrågasättas under 1600-talet. Från att tidigare ha identifierats somdet romerska rikets legitima arvtagare och somsådan ha inordnats i den gudomliga planen för skapelsen, hävdades från protestantiskt håll en uppfattning om det tysk-romerska riket som en statsbildning bland andra, med ett eget, av det historiska förloppet dikterat statsrättsligt regelverk. Detta innebar att relevansen av romerskrättsliga normer på området underkändes och en självständig tysk-romersk statsrätt utvecklades, anpassad till de speciella förhållanden sområdde inomriket. Avgörande för konstruktionen var uppdelningen mellan kejsarens personliga majestät och riksständernas reella samt idén omde särskilda fundamentallagar som reglerade förhållandena dem emellan. Ur den konfessionellt betingade antagonismen växte inte bara en omfattande statsrättslig litteratur fram utan också behovet av en medlande, överbryggande rättsordning utan omedelbar bundenhet till någondera av bekännelserna men likväl fast rotad i en traditionell klassisk-kristen etisk kontext. För periodens naturrättsliga uppfattningar var därför den av Aristoteles företrädda synen på människan som en i grunden social varelse med en inneboende förmåga att skilja mellan ont och gott av stor betydelse. Först i en stat, vars mål var det allmänna bästa, gavs de enskilda individerna möjlighet att fullt ut utveckla sina anlag. Den tysk-romerska statsrätten fick emellertid allt mer karaktären av en ifrån den traditionella politiken skild juridisk vetenskap, baserad på historisk metod - en nationell variant av det naturrättsligajuspublicumuniversale. Universiteten i Halle och Göttingen blev skolbildande för forskning och undervisning i ämnet samtidigt som de
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=