376 till hovet om en författningsrevision och att arbetet på en sådan kommit igång under riksdagen, förblev allt vid det gamla. Ståndsmotsättningarna växte sig emellertid allt starkare och de adliga privilegierna utsattes för hård kritik. Genom Dähnerts översättningsarbete gjordes vissa riksdagshandlingar tillgängliga också för en tyskspråkig publik. När Adolf Fredriks död 1771 framtvingade en riksdag, återvände kronprins Gustav från Frankrike för att ingå en överenskommelse med de båda partiernas adliga ledare. Ståndsmotsättningarna visade sig vara så djupgående att de sprängde partigränserna, vilket innebar att överenskommelsen bröts. Konungaförsäkran ändrades på tre punkter, bl.a. vad avsåg tjänstetillsättningarna där fortsättningsvis inga hänsyn skulle tas karaktär och stånd. Trots adelns motstånd expedierades den ändrade lydelsen somockså undertecknades av monarken. Då bröts även den sista delen av överenskommelsen genomatt riksdagsmajoriteten licentierade ett antal riksråd. Den 19 augusti slog Gustav III till emot rådet och den 21 antog riksdagen, utan möjlighet till debatt, den av monarken dikterade nya regeringsformen. I både regeringsform och i den nya konungaförsäkran betonades den konstitutionella kontinuiteten: avståndstagandet mot enväldet upprepades och det hävdades att riket var satt i samma tillstånd somföre 1680. Samtidigt förbehölls all tolkning av regeringsformens text K.M:t i samverkan med ständerna. Den nya regeringsformen tillställdes universiteten. Vid akademierna i Abo, Lund och Greifswald synes undervisningen i partikularstatsrätt ha upphört utan särskild befallning från överhetens sida. För Uppsalas vidkommande inkom kansler med skrivelse till K.M:t där ett slopande av Risells professur föreslogs med hänvisning till regeringsformens bestämmelser omtolkningsmonopol för K.M:t och ständerna. Rudenschöld betonade att lärostolen beklätts med all heder av sin dittillsvarande innehavare och rekommenderade att Risell skulle komma i åtnjutande av full lön även fortsättningsvis. K.M:t beslöt i enlighet med kanslers förlag och när Rudenschöld några dagar senare besökte akademin lät han förklara sitt något självständiga handlande - konsistorium hade överhuvudtaget inte hörts i ärendet - med att han hade velat bespara universitetsmyndigheterna bekymret med att behöva lämna yttrande om lärostolens fortsatta existens. Vad gällde beslutet att låta lön utgå till Risell också efter det att professuren upphävts, förklarades det vara ett utslag av kunglig nåd och därför oberoende av akademins viljeyttringar. Därmed upphörde den svenska statsrätten som akademisk disciplin. På samma vis som ämnet initierats av politiska skäl, upphörde det av politiska skäl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=