369 liberalisering av föreskrifterna gällande jordinnehav, ändringar i strafflagstiftningen syftande till att alla nesliga straff skulle avskaffas ominte brottet i fråga var av särskilt svår natur, att alla allmänningar skulle återställas till land, härad och socken och att avkastningen från dessa skulle användas till utdikning av kärr och till drivandet av sockenskolor o.s.vd^ss Vid faderns död befann sig kronprinsen i Paris, varifrån han efter förhandlingar med den franska regeringen åkte till Berlin och därifrån vidare till Sverige och Stockholm, övertygad om att han, närmast på hattarnas bekostnad, vunnit franskt stöd för såväl sin person som sina politiska målsättningar. Väl hemkommen åstadkom den okrönte monarken enligt inspiration från fransk sida en överenskommelse mellan de adliga ledarna från både hattar och mössor enligt vilken konungaförsäkran skulle förbli oförändrad, minoritetspartiet tillerkännas en tredjedel av platserna i utskotten och mössorna garanteras sex platser i rådet.När riksdagen öppnades i juni visade det sig emellertid att ståndsmotsättningarna var så djupgående att partiledarna på riddarhuset inte förmådde upprätthålla disciplinen bland fraktionsledamöterna i de ofrälse stånden. Privilegiefrågan komatt överskugga partitillhörigheten och hattarna såg sitt inflytande minska i takt med att de ofrälse mössornas makt i de övriga stånden tilltog. Överenskommelsen somslutits mellan monark och partiledare omde partipolitiska styrkeförhållandena i råd och utskott bröts. Sammandrabbningen mellan åsiktsriktningarna manifesterade sig också i debatten omkonungaförsäkran. Till utarbetandet av en ny konungaförsäkran tillsatte ständerna en stor deputation bestående av sekreta utskottet, sekreta deputationen och 25 medlemmar av bondeståndet. I strid mot överenskommelsen innehöll det förslag sompresenterades deputationen av ett mindre beredningsutskott tre ändringar jämfört med Adolf Fredriks konungaförsäkran från 1751 - den kanske viktigaste i 9 §, somreglerade tjänstetillsättningar. I beredningsförslaget underströks de ofrälses rätt till ämbeten genomatt bland de förbjudna grunderna för tillsättning jämte de tidigare »gunst och anseende» tillfoga hänsynstagande till »karaktär och stånd». Samtidigt förbereddes ett förslag till privilegier för de ofrälse stånden baserat på Kepplerus’ memorial från föregående riksdag. Allt detta stötte på patrull från adelns sida. Hävdande dels att konungaförsäkran var att betrakta som grundlag i enlighet med 1766 års förordning om lagarnas verkställighet och att en ändrad försäkran därför skulle kräva ett mellanliggande riksdagsval för att få giltighet, dels att försäkran var att anse somett kontrakt ingånget mellan folk och monark försökte riddarhuset motsätta sig alla ändringar som kunde innebära ett likställande av stånden i tjänstetillsättningsärenden och i det politiska livet i gemen: »[n]u synes MalmströmVI, s. 235—240; Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 636—645. MalmströmVI, s. 202-209. 1590 Malmström V\, s. 2\b—211). MalmströmVI, s. 223—225, 228—230. Se även Hallesvik i StvT 1962, s. 383—405. 1589 1591 1588 1589 1591
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=