365 ändringar i praxis som förordningen om lagarnas verkställighet gav uttryck för.1568 Simplicisterna gick till storms mot förordningens föreskrifter omjustitiekanslerns avsättlighet och dess bestämmelser omförfarandet vid val av rådsherrar med hänvisning till att de var befogenheter som genomhärskarfördraget blivit överlämnade till monarken. Kontraktsteorin som argument hade emellertid - som vi sett - börjat visa allvarliga sprickor och tillämpades med allt större försiktighet även av personer som under rådande konjunkturer såg en ökning av kungamakten som överensstämmande med sin politiska målsättning. Grundinställningen hos bägge partier torde ha varit att kungen visserligen hade regeringskompentensen, men att ständerna ensamma hade makt att närmare precisera dess utsträckning. Vad som istället kom att dominera utskottets arbete var Montesquieus tankegångar om nödvändigheten av en boskillnad mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt - dels som ett botemedel mot riksdagarnas klåfingrighet i författningsfrågor, dels som en garanti för den personliga friheten genomatt för framtiden hindra tillsättandet av ytterligare dömande riksdagskommissioner. Inom utskottet tillsattes en femmannakommitté med uppdrag att författa ett förslag somunderlag för ständernas behandling av ärendet. Förslaget omfattade tre betänkanden - omjustitiekanslerns tillsättande, omförordning angående tjänstetillsättningar samt om akt ompersonlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten.*5^0 I förslaget till säkerhetsakt gavs uttryckligen skydd för varje medborgares liv, ära och personliga frihet intill dess laga domstols dom fallit, ständernas rätt att genom kommissioner och extra domstolar döma i justitiesaker inskränktes och tortyr förbjöds. När man underströk hur säkerheten till liv och egendomi alla samhällen primärt var beroende av att de lagstiftande och dömande makterna inte blandades samman, tyder detta på ett starkt inflytande från Montesquieu. Denna blandningen är just det, somutgör despotisme och souverainitet; uti den och ingenting annat ligger densamma förvarad; ty eho som både kan stifta och skipa lag tillika, den är ock med det samma öfver lag och genomingen slags lag bunden och inskränkt, såvida alla skrankor efter dess vilja och godtycko förfalla och brytas. Då en sådan lagstiftare skipar lag, så öfvar han begge desse embeten på en gång. Sjelfva lagskipningen blir lagstiftning och de kunna ej kiännas åtskilda. Uti domen ligger lagen, hvarefter blifvit dömt, ty lagstiftarens vilja och godtycke utgör både lagen och lagens tillämpning. Uti denna blandning af lagstiftnings- och lagskipningsmakterne härrörde alla de oredor, somSvea rikes invånare skäligen kunna klaga öfver. Dess Regeringsform skiljer dem ganska tydeligen åt, men utöfningen af denna lagen har åter blandat dem tillsammans.'^^' 1569 Rudelias i: StvT 1935, s. 337. Rudelius i: StvT 1935, s. 342-345. Rudelius i: StvT 1935, s. 362—363. Citat ur förslaget till säkerhetsakt, se vidare nedan. Innehållsmässigt stämmer såväl idé som uppläggning väl överens med Montesquieu, De I’esprit des lois, 1 l:e boken, kapitel VI: Om Englandsförfattning, vilket Rudelius i: StvT 1935, s. 347 betonar. 1568 1569 1570 1571
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=