359 i en redogörelse för kungavalet »på det den icke måtte blandas med sådana Contraeter, hwilka grunda sig uppå ömse medhafwande rättigheter», för att därefter behandla vad som kallas de huvudsakligaste regeringsämnena: uppfostrings- och undervisningsverket, kyrkostyrelsen, lagskipningen, landets försvar, stats- ochutrikesverket, ekonomin och slutligen tjänstetillsättningarna. I det därpå följande kapitlet om rådet fördöms det somframkastats av en del för det allmänna mindre välsinnade personer, nämligen idén att kungaämbetet hade »en så kallad rättighet at pröfwa, ransaka och gilla Rådets tankar och föreställningar, innan de hos Hans Majestät kunna blifwa gällande», något som givetvis var ägnat att kullkasta hela den uttänkta balansen i regeringssättet. Påföljande avsnitt ägnas åt riksens ständer. Inledningsvis brännmärkes principalatsläran, varefter en kortfattad redogörelse för stånden och deras arbetssätt presenteras läsaren. Därefter går författaren in på de åt ständerna av lagen uppdragna rättigheterna: den lagstiftande makten {jus ferendi leges eller potestas legislatoria), »den öfwerseende och redofordrande Magten», beskattningsmakten, makten att välja konung och regent samt slutligen rättigheten att biträda och befordra kungliga giftermål samt att draga försorg omkungabarnens goda uppfostran.*550 Femte kapitlet handlar om rikets undersåtar och deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till överheten. Inledningsvis poängteras att undersåtarna är finis totius Regiminis, vars förnämsta rättigheter var att de borde ha utkomst, försvar till liv, ära och gods samt de aldrig fick våldföras, betungas eller missvårdas. Skyldigheterna, å andra sidan, var att utöva en sann gudaktighet, föra ett sedligt och nyktert liv, samt att innefatta överheten och fosterlandet i sina böner, vidare att alltid lyda lag och befallningar, ära och lyda överheten, styrka friheten och statsskicket och den därmed förenade skyldigheten att upptäcka stämplingar och uppror, hålla ed, villigt betala skatt och utskylder samt att försvara landet.*55* Sjätte kapitlet reserveras för en genomgång av »De olägenheter, som kunna tilstöta et Rike och Samhälle». Inte oväntat börjar uppräkningen av olägenheterna med hypotesen att regenten eftersträvade enväldet, något somde flesta lärda - undantagna en del teologer med en »smickersam» bibeltolkning - förklarade rättfärdiga att monarken bemöttes somlandets fiende; detta var ju f.ö. fullt i överensstämmelse med den svenska konungaförsäkran.*552 Vidare behandlades uppror och i det sammanhanget också sådana sammangaddningar som utgjorde »status in statu» samt monopol. Näringarna borde tvärt omfördelas så mellan undersåtarna att ingen dygdig medlemav samhället riskerade att sakna uppehälle: 1548 1549 [Faggot], s. 56-125, cit. s. 56. [Faggot], s. 125-134, cit. s. 132. [Faggot], s. 135-176. [Faggot], s. 176-180. [Faggot], s. 181-184. 1548 1.S49 1550 1551 I.S52
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=