356 dad uppå Guds och Naturens lag, billighet och rättwisa, och wara möjelig och beqwäm til utöfning»; den måste vidare vara »hela Rikets och Frihetens starkaste förmur».!^^^ Genomden förenade menighetens samtycke hade så de styrande lemmarna utrustats med en högstrådande makt, underkastad endast Gud. Trots det var den högstrådande makten inskränkt - någon oinskränkt rätt till undersåtarnas liv eller välfärd kominte i fråga; rättigheten till en människas liv tillkom endast Gud och kunde därför inte heller överlåtas till överhetens eget laglösa gottfinnande.i^'^^ Rörande styrelseskicket förordade den naturliga lagen inget särskilt framför andra, utan detta måste anpassas efter varje nations sed och lynne - väl att märka, med begränsningen att idén om en enväldig monark stred mot allt vad naturlig frihet heter.'^'^i Vårt land hade ifrån de äldsta tider styrts av en konung med råds råde på samma sätt somdet sedan länge tillbaka funnits riksmöten och allmänna samlingar med regenten, då ofta under bar himmel. Dessbättre hade nu lagarna blivit förbättrade sedan hedendomen och de »Catholske Superstitioner» blivit utrensade och kunde därför betraktas somde yppersta bland alla, även om man inte kunde tillägga dem en absolut fullkomlighet - sådant tillkom endast Gud. Till de svenska fundamentallagarna räknade författaren alla valakter och riksdagsbeslut, kungaeden och samtliga kungaförsäkringar, 1720 års regeringsform, 1723 års riksdagsordning med följdförfattningar, religionslagstiftningen samt ständernas privilegier.1542 Dessa grundlagars yttersta syfte var att försvara de fria, laglydiga medborgarna i ett fritt land. Et sådant Rikes rätta kännemärken äro följande. l:o At det aldrig warit af utlänsk Magt underkufwadt och skattskyldigt gjordt: 2:o Där en främmande lära och Lag icke kan med wåld Inbyggarompåtwingas. 3;o Där öfwerheten icke delar äran med Gud, utan Enwäldet är förjagadt och halsrätten biltoger gjord. 4:o Där wåld och godtycko icke får spilla oskyldigt människo-blod. 5:o Där orättwisan icke är någon Lands-rätt, utan Lag och rätt gälla. 6:o Där öfwerwåld icke får rubba allmän frid och säkerhet. 7:o Där man sjelf har magt at stifta Lag och wälja sig Konung. 8:o Där en Lagbunden Konung och Regering förwaltar Styrelsen til menige bästa, och 9:o Där man trygg och säker til Ära, Lif och Egendom, kan lefwa, trifwas och hwila uti Lagens och Frihetens ljufwa skjöten. Häraf ser man hwad Swea manna Frihet är för en stor Himla skänk och owärderlig skatt på jorden, emot den kan ingen ting upwäga af alt hwad man kallar sålt och lycksaligt. 1543 Detta trosvissa konstaterande kontrasterar författaren mot landets växlingsrika förflutna, varvid särskilt nämns Kalmarunionens regenter och då »i synDet förtjänar att anmärkas att lokutionen påminner starkt omvad Peterson i: Studier i äldre historia tillägnade Herman Schiick, s. 273—299 benämner den isidoriska lagtopiken efter Isidorius Hispalensis (570—636). Se särskilt s. 278—280. [Faggot], s. 4-5. [Faggot], s. 7. [Faggot], s. 8-9. [Faggot], s. 13. 1539 134C 1541 1542 1543
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=