353 nen mot den gängse uttolkningen av författningen upptogs nu av hattpartiet i samverkan med hovetd52i Vid 1760—62 års riksdag hade krafter för en ökad öppenhet under påverkan av Nordencrantz’ åsikter arbetat för en översyn av tryckfrihetsfrågan och ett uppdrag att se över ämnet upptogs i instruktionen för stora särskilda deputationen.1522 Ledamot av denna var bl.a. Oelreich somombads att inkomma med en översikt av den gällande lagstiftningen på området. I översikten gav censor uttryck för den allt mer ökande arbetsbördan, hänvisade till riksdagens beslut att låta utarbeta en lärobok i landets statsrätt och svårigheterna att verkligen få en sådan till stånd för att slutligen hemställa att ett särskilt utskott inrättades för tryckfrihetsfrågans närmare utredande. Utskottet tillsattes och dess sekreterare blev dåvarande kanslitjänstemannen och senare rikshistoriografen Anders Schönberg. Sannolikt var det även han som utarbetade betänkandet i ärendet, ett aktstycke somvände sig emot den hittillsvarande ordningen, bl.a. mot 1759 års generella moratoriumavseende politiska skrifter. I övrigt förespråkades ett bibehållande av censuren och en begränsad rätt att trycka offentliga handlingar så länge detta inte stred mot religionen, statens säkerhet och goda seder. Betänkandet blev emellertid liggande och kom aldrig ständerna till del. 1524 Vid 1765—66 års riksmöte återupptogs frågan genom tre betänkanden, inlämnade av Anders Kraftman (upphovsman var den finske komministern Anders Chydenius), underlöjtnanten vid artilleriet Gustaf Cederström och Anders Schönberg somi sin inlaga återigen kritiserade 1759 års moratorium— med det måhända ironiska tillägget att en lagfäst tryckfrihet inte behövde hindra utgivningen av den planerade läroboken i statsrätt. 1525 Memorialen remitterades av ständerna till stora deputationen och där ifrån till ett särskilt för sakens utredande inrättat tredje utskott. Utskottet framlade den 18 december sitt första betänkande, i vilket tryckfrihetens betydelse för det fria statsskicket underströks med hänvisning till förhållandena i England, där denna rättighet uppfattades somett av de främsta värnenför konstitutionen. I utskottets sista förslag hade censuren i sin helhet fått stryka på foten, men återkom efter motstånd från prästeståndet vad gällde religiösa skrifter. Förslaget antogs annars i det stora hela utan anmärkning och utfärdades av K.M:t den 2 december 1766 till allmän efterlevnad.^526 Bland de gangerika följder av tryckfriheten som presenterades i den nya författningens preambel nämndes särskilt de Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 590; O. Jägerskiöld, s. 326-327, 338. Tryckt i Brusewitz., s. 285-286. Kjellin, s. 41—42. Burius, s. 260—261. Jfr. också Melkersson, s. 123—125. Eek i: StvT 1943, s. 196-198; Kjellin, s. 44-45, 51. Burius, s. 261-262. Kjellin, s. 73. 1526 i; StvT, s. 206-210. Burius, s. 262-272. Tryckfrihetsförordningen är tryckt i Brusewitz., s. 451—457. 1521 1522 1523 1524 1525
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=