352 grundligt tillväga när de inskränkte kungamakten, men hade inte sett faran i en obegränsad ständermakt. Som botemedel föreslogs att ge kungen med råds råde möjlighet att ge ständerna påminnelser omkränkningar av regeringsformen eller t.o.m. utrusta honom med veto mot alla grundlagsändringar. Den flitige Nordencrantz inkom också med ett memorial till utskottet, där han i överensstämmelse med sina tidigare framlagda synpunkter spårade felen i författningen till ämbetsmannadominansen i ständerna. I det betänkande som deputationen framlade som resultat av dess arbete, kunde emellertid inga spår skönjas av den maktfördelningslära sompresenterats av dess ledamöter. I stället framhölls ständernas rätt att bestämma över rådets sammansättning genomstadgandet att den somtre gånger stått uppsatt på rådsförslag den fjärde gången skulle anses vara självskriven - detta eftersom ständernas flera gånger visade förtroende borde ha sin verkan och nationens önskan uppfyllas. Visserligen erkände deputationen att vissa skrankor borde införas för ständermakten men sträckte sig inte längre än till att utesluta frågor somexplicit tillhörde regeringsärenden, domstolsmål eller angick enskildapersoner. Däremot vann Nordencrantz’ kritik gehör i så måtto att uppfattningen om en persons tjänst somdennes personliga livstidsegendom underkändes, liksom att det på anciennitetsprincipen baserade tjänstebetänkandet upphävdes. Justitiekanslern skulle i fortsättningen tillsättas av ständerna på begränsad tid och vara beroende av deras förtroende. Som ett värn mot maktmissbruk från riksdagens sida förespråkade betänkandet att ingen förklaring eller förbättring av grundlagarna skulle få antas eller bli gällande vid samma riksdag somförslåget väcktes, utan bli vilande till nästa ständermöte då alla fyra stånds samtycke krävdes för ändringens genomförande. Därmed skulle de hemmavarande ständerna få möjlighet att ta saken i närmare skärskådan och välja sina fullmäktige därefter.'5i8 Qmman så vill, ett inslag av de tankegångar somlåg bakomprincipalatsläran. På riddarhuset uppstod debatt mellan de falanger som ansåg att deputationens åsikter missgynnade kungamakten och anhängarna till de förslag till ändringar i författningen som stärkte ständernas inflytande — däribland Grönhagen, sommed hänvisning till memorialet från 1756 och sitt därigenomdokumenterade intresse för maktbalansens bibehållande nu påstod att denna genom betänkandet på intet sätt hotades.'519 Deputationens förslag blev i huvudsak antagna av ständerna och utfärdades den 12 november 1766 som kunglig förordning angående lagarnas verkställighet.'520 Därmed hade den till makten komna mössmajoriteten anammat hattarnas statsrättsliga doktrin. OppositioLagerroth, Frihetstidens författning, s. 583-585. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 585—589. Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll från och med dr 1719. Tjugosjätte delen 1765-1766 III, s. 151-152 Tryck i Brusewitz, s. 213-225. 1517 1318 1519 1520
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=