351 arbeta folket och kungamakten till sitt eget fromma. Vidare kritiserades den förda ekonomiska politiken, den bristfälliga tryckfriheten — och den besynnerliga avsaknaden av en svensk objektiv statsrättslig litteratur. 3.6. Riksdagen 1765—66 3.6.1. Allmänt Även efter fredsslutet med Preussen fortsatte statsfinanserna att framkalla oro och tvingade slutligen rådet att kalla till urtima riksdag. Ständermötet 1765—1766 innebar en mindre katastrof för hattarna; majoriteten i de ofrälse stånden tillföll oppositionen, under det att förhållandena på riddarhuset efter en tid stabiliserade sig till hattarnas och de med dem allt mer samverkande hovsympatisörernas fördel.Riksdagspredikan hölls av den mot den tidigare majoriteten starkt kritiske Jacob Serenius — då biskop i Strängnäs — över det tankeväckande ämnet »Ett rättfärdigt Folks upphöjelse och ett syndigt Folks förnedring och förderf».'^’'^ Med majoritet i ständerna gavs möjlighet till en upprensning i den ekonomiska förvaltning som hade hattarna som upphovsmän. Utrikespolitiken omorienterades i riktning mot England.Vad gällde den på dagordningen ständigt stående grundlagsfrågan, aktualiserades denna i den stora deputation somjämte granskningen av den förda ekonomiska politiken även skulle ägna sig åt att undersöka anledningen till varför rikets goda grundlagar haft sådan elak verkställighet. Ett särskilt utskott inomdeputationen tog författningsfrågorna i närmare skärskådande.Att den konstitutionella utvecklingen tagit fel väg var de flesta av ledamöterna ense om, frågan var bara vad detta faktum berodde på och hur felen kunde avhjälpas. Mössornas företrädare förfäktadeuppfattningen att regeringsformen i sig inte led av något grundläggande fel, utan att det var den uttydning i riktning bort från maktdelning sombar ansvaret för rättsosäkerhet och godtycke. Oredan måste haft sin grund i att den ena makten inkräktat på den andras område och därigenom brutit den mellan monark och ständer genomgrundlagen ingångna definitiva förbindelse, som inte utan bägge parters medgivande fick ändras. Eftersom denna makt var ständerna, uppkomfrågan omhur dessas inflytande kunde begränsas så att missbruk i framtiden skulle kunna undvikas. Likaväl sommonarken kunde ha sina gunstlingar som förledde honom i hans värv, kunde ständerna förledas av sina. Riksfäderna hade vid regeringsformens författande gått •513 MalmströmV, s. 218-228, 255-258, 292-293. '31-* Sc vidare Cederbom, särsk. s. 115-118. ■315 MalmströmV, s. 333—340, 348—350. Lagerroth, Frihetstidens författning, s. 583. Instruktionen för deputationen tryckt i Bru- 1516 sewitz, s. 286.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=