350 betydelse att en särskild professur för statsrätt inrättades vid universitetet i Uppsala. Den egentliga orsaken var, somvi sett, den partipolitiskt engagerade Skarabiskopens intresse av att skaffa sin svärson, akademisekreteraren Nils Risell, en bättre ställning i den akademiska hierarkin. Den nytillträdde kanslern, von Höpken, intresserade sig för professurens innehåll och lät personligen utarbeta en instruktion för densamma. Undervisningen skulle - i överensstämmelse med 1757 års brev - belysa såväl den historiska utvecklingen som den gällande svenska statsrätten. Därjämte ålåg det lärostolsinnehavaren att ge en kortfattad orientering i det tysk-romerska rikets och andra europeiska länders konstitutionella rätt och att i samband med detta företa jämförelser mellan deras jus publicum och det svenska för att i slutändan kunna dra konsekvenser inte bara ur de historiska förloppen utan även »utur nationers olika kynnen och Caracterer». På så sätt kunde de felaktigheter stävjas, sommånga skrifter kunde tänkas ge upphov till genomatt de varit avpassade till omständigheter i utlandet och därför inte nödvändigtvis var applicerbara på svenska förhållanden. Förbud utfärdades mot disputationer baserade på regeringsformens text, något somju f.ö. var fullt i överensstämmelse med 1759 års moratorium. Undervisningen skulle i normalfallet ske på latin och bara i undantagsfall och då privatissime på svenska. Att von Höpken ivrade för professuren och dess innehavare visades vid doktorspromotionen 1763: på kanslers initiativ framhävdes Risell genomsärskilda hedersbetygelser vid ceremonin. Risells offentliga föreläsningar synes till stor del ha utgjorts av undervdsning i den svenska författningens historia. De anteckningar från den privata undervisningen somundersökts, pekar på en traditionell inställning till naturtillståndets karaktär, närmast av Pufendorfs snitt. Risell distanserade sig uttryckligen från Lundius när han förklarade att statsmakten var indirekt av Gud. Rörande den intrikata frågan omhur den karolinska absolutismen skulle etiketteras, anslöt han sig till den av Wilde lanserade lösningen: Sverige hade således aldrig varit underkastat något oinskränkt envälde. Ett fritt statsskick passade ett upplyst folk. Sverige styrdes i överensstämmelse med fundamentallagarna och undersåtarna bands till trohet mot monarken i den mån denne respekterade konungaförsäkrans föreskrifter. Regeringssättet klassificerades som varande enforma monarchica aristocratico-democraticx. Entusiasmen för det bestående regeringssättet delades inte av alla. I Anders Nordencrantz’ skrift till ständerna 1760 kritiserades den gängse politiska doktrinen: intressanta är både hans hobbesianska syn på naturtillståndet och den tydliga Montesquieureception som avspeglades i den välvilliga inställningen till det engelska politiska systemet - två drag somkontrasterar mot den traditionella akademiska undervisningen i partikularstatsrätt. Genomtjänstemannadominansen kunde ständerna inte anses vara företrädareför folket utan snarare en särskild kast, som i kraft av sina positioner gavs möjlighet att både mot-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=