349 3.5.4. Konklusion Utgivandet av En Ärlig Swensk hade stimulerat den politiska debatten på ett sätt som säkerligen inte var avsett och kanslikollegiet såg sig överhopat med skrifter rörande regeringssättet och grundlagarna. I detta sammanhang drog man sig till minnes den officiella statsrättslärobok somriksdagen beslutat skulle utges. På ett tämligen enastående extensivt sätt intolkade kollegiet i riksdagsavgörandet ett moratorium för allt politiskt-statsrättligt tryck intill detta verk utkommit och erhöll bekräftelse på sin uppfattning genomkungligt brev. Trots detta godkände censor Oelreich - efter en del ändringar — Forsskåls sedan tidigare av den akademiska censuren förbjudna manuskript. Oelreich fick försvara sig inför den tidigare i tryckfrihetsfrågan så engagerade von Fföpken och de nytrycktaexemplaren av den förgripligaskriftenuppspårades. När det nu framkom att Anders Botin, som på von Höpkens förslag utsetts till författare av läroboken, inte ägnat sitt uppdrag en tanke medförde detta i praktiken att totalförbudet mot all statsrättslig litteratur komatt gälla utan något egentligt slutdatum. Kontrollen av litteraturen på området skärptes ytterligare - ett verk av J. H. G. vonJusti med besvärande utlåtelser över landets statsskick föll offer för granskningen samtidigt somdet beslöts att de skrifter somfunnit nåd i censors ögon skulle underkastas en ytterligare kontroll av kollegiet. Efter det att Solander hade infunnit sig i kanslikollegiet och lämnat en muntlig redogörelse för hur han lade upp sin statsrättsliga undervisning i Uppsala, begärde kollegiet in skriftliga sammanfattningar av den statsrättsliga undervisning som bedrevs vid landets akademier. Dessa var framförallt tänkta som underlag till den planerade läroboken. Varken Pryss i Åbo eller Colling i Lund verkade särskilt entusiastiska över uppdraget. Collings sammanfattning kom verkligen - omän mycket försenad - kollegiet tillhanda men har därefter försvunnit. Det är inte utan att man slås av de svårigheter somprojektet drabbades av. Somvi sett tidigare uppmanades Nehrman — omän i inlindade ordalag — offentligt i En Ärlig Swensk att efter överarbetning låta trycka sitt välkända manuskript men utan resultat. Botin sade sig inte haft tid att ägna sig åt projektet under det att Pryss och Colling uppenbarligen gjorde vad somstod i deras makt för att komma undan. Antagligen betraktades uppdraget sommindre tilltalande: Wildes långa kamp med censorer, kanslikollegium och ständer kan knappast ha verkat uppmuntrande, samtidigt somallt för klart deklarerade avvikande uppfattningar på området säkerligen inte hade gagnat den enskildes karriär. Någon officiellt sanktionerad lärobok i ämnet komaldrig till stånd. Trots att Solanders muntliga redogörelse i kollegiet hade funnit ett gott mottagande — man erinrar sig hans avståndstagande från Aristoteles som också avspeglats i de undersökta föreläsningsanteckningarna och hans syn på grundlagarna som leges och inte pacta för att inte tala om professorns förtroliga förhållande till studenterna - fann riksdagen 1761 det av avgörande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=