347 upphovsman. Trots de ibland utförliga historiska bakgrundteckningarna, kan man konstatera att materialet är positivrättsligt inriktat. Det historiska skeendet somdet redovisas inomramen för regeringsformens artiklar bidrar till fördjupning och förståelse men utan att i allt för hög grad urarta i en apologi för det bestående regeringssättets förträfflighet. 1762 års privata undervisning förefaller, åtminstone utifrån det ovan refererade materialet, sommindre väl genomarbetad och/eller kanske avpassad till en i ämnet mindre insatt krets åhörare. I två senare studentavskrifter - den ena daterad till 177D508 och den andra visserligen utan år^^o^ men med stora överensstämmelser med den förstnämnda- framträder Risells tankegångar avsevärt mycket mera stringent och koncentrerat. Likheterna dem emellan, både vad gäller resonemang och ordval, är påfallande. Inledningsvis konstaterade Risell hur det i längden var omöjligt för människorna att leva tillsammans i naturtillståndet - individernas fallenhet för egennytta och list medförde tvistigheter om egendom samtidigt somden naturliga rättens bud upplevdes somallt mer otillräckliga; i avsaknad av en världslig domare gick ingen säker vare sig till liv eller egendom. När inte heller sammanslutningar av flera familjer avhjälpte svårigheterna, trädde man samman för att ingå två fördrag: dels ett pactum unionis angående själva individernas förening, dels ett pactumsubjectionis i vilket man enades omatt framdeles lyda monarken. I och med att människans sällhet var Guds ändamål och denna sällhet endast kunde uppnås i samhället, kunde slutsatsen dras — på ett liknande sätt somi 1762 års undervisning — att dess inrättande var i överensstämmelse med den gudomliga viljan. Med en vändning, hämtad från Wildes Pufendorföversättning, hävdades att »den somwill ändamålet, han will ock medlen».Att somLundius påstå att den högsta makten immediate var av Gud, vore däremot att gå för långt: man borde således inte utesluta Gud från dess instiftande, »men så bör man ej el. dikta underwärk emedan den lika wäl behåller sin wärdighet, fastän den ej kommer omedelbarligen från Gud».*^'^ Den av menigheten instiftade högsta makten var således redskapet för att åstadkomma individernas lycksalighet och innefattade därför KB, B 376. Annotationer wid Professor Risells Private föreläsningar uti Jure Publico Svecano Wårterminen Är 1771. Johan Ludv. v. Ehrenheim. UUB, B 391. Privata föreläsningar om Sweriges Grundlagar, håldne af Professor Risell (Odat. I pärmen finns en anteckning, Olof Andersson Knös Stockh. 1783). Cit. KB, B 376. Jfr. Pufendorf Twenne Böcker om Menniskans Lefnad och Samlefnads Plicht, s. 383-384. (VII kap., 14 §). »Dock hindrar icke, hwad omursprunget [till staten, somdet behandlats i stycket tidigare, min anm.] sagt är, at ju Borgerliga Regementet dock med rätta kan sägas wara af Gud, Gud wil, at natursens lag af alla menniskior efterlefwes, men efter menniskioslächtets förökande skulle dememellan så faseligit lefwerne hafwa upkommit, at natursens lag fast intet rumfunnit hwaremot des werckställande genomStaters inrättande oförlikneligen befrämjas; men den sompåbiuder ändamålet, pdbiuder äfwen de medel, som til detsammas ärndende nödige äro [...]» (min kurs.). 1511 Cit. UUB, B 391. 1.S08 1509 1510
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=