346 sonaphysica utgjorde överhet - man kunde mycket väl tänka sig flera individer - men vad som däremot var alldeles stridande emot naturrättens bud, var det kungliga enväldet. Sverige hade emellertid alltid varit ett fritt rike med ett fritt folk, något somsades kunna bevisas genom l:mo att det aldrig af nogon annan magt warit underkufwadt, 2:do Att aldrig dem kan påtwingas någon främmande Lag, 3:io Hals-Rätten biltog gjord, 4;to Der orättwisan ingen landsrätt är, 5:to Der man fär efter fritt Godtycko utwälja Konung, 6:to Att ther är en Konung sommed RädsRäde styrer alt, 7:to Att man med ära, lif, och Gods kan trygt hwila uti frihetens ljufwa skjöte. Visserligen hade landet varit underkastat många svårigheter såsom Kalmarunionen och Karl XI:s och Karl XII:s regeringstid men 1719 »klarnade åter frihets Solen, då wårt kära fädernesland blef satt uti sitt förra stånd». Den svenska författningen hade undersåtarnas sällhet sommål, d.v.s. konungen var för folket och inte folket för konungen. Trots att det var mer än 40 år sedan landet erhållit sin nuvarande fundamentallag, kunde man— tyvärr —konstatera att författningen ännu inte var så känd somönskvärt vore. Skuld till detta var dels att exemplar av grundlagstexten hade varit svåra att komma över, dels att en »tillräcklig underwisning deromwarit fördold och obekant», brister somemellertid avhjälpts genomständerskrivelse till K.M:t 1756. Genomkunskaper i lagen bibringades man insikter om plikterna att ära Gud, vörda konungen och att arbeta för samfundets bästa. 1751 - årtalsangivelsen beror sannolikt på ett misstag från avskrivarens sida — hade så ständerna hos K.M:t anhållit om att undervisning i grundlagen skulle komma till stånd såväl vid högre som lägre skolor, »hwarföre och ther till en ny Profession blifwit anslagen, genomhwilka inrättningar lagar taga alt mer och mer till, och blifwa alt mer och mer bekanta.» I samma volymsomnotiserna från 1762 finns också mera utförliga anteckningar från Risells privata undervusning höstterminen (och vårterminen) 1770. Kursen var då upplagd efter regeringsformens paragrafindelning och erbjöd få naturrättsliga betraktelser men var desto rikligare försedd med historiska utvikningar, bl.a. vad avsåg rådets och ständernas bakgrund men också beträffande kollegiernas framväxt och organisation m.m. När stadgandet i regeringsformens åttonde artikel rörande ständernas skyldighet att lämna allan konungsligan rätt och välde uti dess fulla makt och försvara den kungliga högheten behandlades, föranledde det Risell att betona vikten av att man skilde mellan majestas et potestas; att ständerna i sina skrivelser till K.Mit brukade »underdåniga talesätt» innebar på intet vis att monarken kunde besluta efter eget behag utan »Hans May:t. är så nådig och sätter deras wilja i werkställighet». I annat fall förelåg risk för »för thronens förlust, somär clausulapoenalis på Konungens sida.» Beträffande synen på det karolinska enväldet bestreds uppfattningen att det varit frågan omett laglöst välde - omnibus legibus soluta potestas - dock utan att någon hänvisning gavs till Wilde som distinktionens
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=