337 ekonomiska frågor, behandlade ämnen med statsrättslig anknytning. I den skrift, dedicerad till 1760 års riksdag somtidigare nämnts i samband med förbudet mot spridande av vonJustis skrifter, framlade han huvudpunkternai sitt program. Kritisk till sakernas tillstånd och »orimligheten af det nästan allmänt blefna påståendet, at alle Sweriges Lagar äga deras grund uti naturliga lagen, eller såsomworo de emanerade ifrån sielfwa den Gudommeliga Wisheten»,^"^^^ angrep han ämnet med stor grundlighet. Början togs i naturtillståndet, i vilket människorna var offer för sina egna begär och i total avsaknad av all lag och rätt. Samhällets ursprung vore därför inte att söka i en frivillig överenskommelse utan — med en uttrycklig hänvisning till Hobbes — snarare i det våld och den egennytta som vid befolkningsökning och växande utrymmesbrist lagt grunden till de första samhällena, Därför hade samhällets lagar dikterats av de intressen somvunnit mest inflytandevarvid det allmänna bästa ofta kommit i andra hand.*'*^^ Att förbättra de rådande omständigheterna vore däremot ingen omöjlighet; målet borde vara att förena den offentligrättsliga lagstiftningen med varje medborgares och stånds rättigheter och på så sätt gynna det helas väl.*"^^^ Nordencrantz underkände med hänvisning till Helvétius Montesquieus tes om att klimatet skulle inverka på ett folks utveckling och hävdade själv att graden av frihet i förnuftetsförmögenheternas bruk var det som avgjorde en nations kulturstadium.För Sveriges vidkommande kunde man konstatera att censuren, »et Förmynderskap för menniskors förnuft», utgjorde en allvarlig hämsko för utvecklingen samtidigt som den var enväldets förnämsta retranchement och ämbetsmannaväldets främsta förmur; följaktligen kunde censuren i framtiden bli detsamma för »et nytt mång-w-älde».**^^^ Ett grundläggande problem såg Nordencrantz i den sammanblandning av intressen som ägde rumi riksdagen genom det stora inslag av ämbetsmän som fanns bland ledamöterna. Genom tjänstemannadominansen kunde ständerna inte anses vara företrädare för folket utan snarare en särskild kast, som i kraft av sina positioner gavs möjlighet att både motarbeta folk och kungamakt till sitt eget fromma, Ämbetsmännen kunde somvalda representanter utarbeta, förklara och stadga de lagar som de under lagskipningen själva hade att tillämpa. Som särskilt förhatliga uppfattade Nordencrantz livstidsämbetena, eftersom innehavarna löpte alltför liten risk att granskas i sin myndighetsutövning. Cit. Nordencrantz, s. 621 A.a., s. 53. A.a., s. 75. A.a., s. 78. A.a., s. 437. '‘•<’8 A.a., cit. s. 591, 593. A.a., s. 346-348. >■*70 A.a., s. 324-325. '*71 A.a., s. 209. 1470 1471
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=