333 ge sig in i en debatt med en privatperson. Snarare, ansåg kollegiet, borde von Justi falla på eget grepp eftersom hans uppfattningar ju var så uppenbart felaktiga att vem som helst kunde inse detta. Och i vilket fall: eftersomen motskrift »icke kunde widtagas utan att skrifwa omgrundlagarne och regeringen var utgivandet av en sådan förbjuden enligt kungabrevet av den 15 augusti föregående år. Det befanns emellertid vara nödvändigt att hindra spridningen av dessa böcker inom landet.Trots de vidtagna försiktighetsåtgärderna nådde von Justis allt annat än smickrande omdömen om Sverige och det svenska regeringssättet likväl en bredare publik, när de i citatformåtergavs i Anders Nordencrantz’ debattskrift Til Riksens Höglofl. Ständer Församlade Wid Riksdagen År 1760. En Wördsam Föreställning Uti Et Omständeligt Swar7^‘^'^ I mars inkomså censor till kollegiet med ett antal frågor rörande censuren av skrifter där »Grundlagarne specialiter, historice ex indidenti, exempelvis eller til sine fölgder omnämnas». Med hänsyn till att allmänheten ådagalagt så usla kunskaper i landets statsskick och att författarna allt för sällan följde den medelväg mellan envälde och självsvåld som var frihetens rätta grund, beslöt kollegiet att samtliga skrifter somOelreich inte själv direkt förbjöd med hänvisning till kungabrevet skulle underkastas en förnyad granskning i kanslikollegiets regi. Dessutom skulle kontrollen över vad som påstods i skrifter rörandejuspublicum universale skärpas. Åtminstone intill dess den efterlängtade läroboken i landets grundlagar hade utkommit, skulle även dessa underkastas särskild kontroll i kollegiet.Någon systematisk lärobok i ämnet av Botins hand kom- trots hans befordran — aldrig till stånd, vilket alltså innebar att det generella förbudet mot politiska skrifter i praktiken förlängdes utan något egentligt slutdatum. Först med ikraftträdandet av tryckfrihetsförordningen kom rättsläget att ändras, och då högst väsentligt. 3.5.2. Återverkningarna vid universiteten Kanslikollegiet synes emellertid ha försökt reda sig så gott det gick utan Botins assistans. Den 24 mars 1760 förklarade hovkansler Carleson för kollegiets ledamöter att Solander befann sig i Stockholm och att han låtit kalla upp honom till kollegiet för att professorn där skulle ges tillfälle till att närmare gå in på hur han förvaltat sitt uppdrag. Solander tog avstamp i 1755 års brev och hur han därigenom blivit betrodd med undervisningen i jus publicumpatriae samt förklarade hur han sedan dess efter bästa förmåga försökt att klargöra RA, Kanslikollegiums arkiv A II a: 87. Prot. 6/2 1760. Saken har även uppmärksammats av Schiick i: Svenska akademiens handlingar 34, s. 276-279 där Schiick citerar Oelreichs skrivelse i saken till kanslikollegiet. Schiick hävdar att ärendet gav ett kärkommet tillfälle för Oelreich att bakom de oantastliga argumenten håna den av rådet och kollegiet förda politiken. Nordencrantz, s. 604—606. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a; 87. Prot. 28/3 1760. 1446 1448
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=