331 När Oelreich tillfrågades om han inte fått del av det då tre månader gamla kungabrevet rörande förbud mot alla politiska skrifter intill dess en systematisk avhandling om landets grundlagar förelåg, svarade han att det hade han visst, men ansåg inte att brevet var tillämpligt i detta fall. Här rörde det sig inte om»någon application, utan föreställes allenast simple qutiestioner, sådane som uti flere skrifter och arbeten förekomma och omKgl. M:ts bref så skulle tagas här snart sagt icke något igenom trycket utkomma». Ett uppenbart irriterat kollegium kontrade med att föreställa censor hur man under en sådan föreburen simplicité lätt skulle kunna »utsprida och allmänt kunnogt gjöra de mäst uproriska skrifter ända intill wärkställandet af slika företagande». Då kollegiet tidigare förbjudit skriften att utkomma borde censor ha inhämtat kollegiets yttrande innan han godkände manuskriptet för tryck »hwilket han sig för detta wid åtskilliga tilfällen med snarare för mycken sorgfällighet i agt tagit, då han upsändt till Kgl. collegium de minste och och oftast odugligste Tractater», och detta i all synnerhet med tanke på augusti månads kungabrev. Detta skulle Oelreich hädanefter på det nogaste ställa sig till efterrättelse. Efter det att censor tillåtits avträda med en eftertrycklig varning, gav sig ledamöterna i kast med att i görligaste mån rädda situationen. Man beslöt att skrivelse skulle avgå till universitetskanslern, Carl Ehrenpreus, med order om att rektor under största möjliga försiktighet skulle låta samla in alla exemplar av skriften för att därefter skicka in dem till kollegiet, vidare skulle författaren inställa sig för förhör i kollegiet och slutligen yttrade von Höpken sig till förmån för att ett allmänt förbud mot skriften borde utfärdas. Med hänsyn till att boken faktiskt utkommit med censors imprimatur riskerade man annars att mindre välvilliga utnyttjade den ju officiellt sanktionerade skriften för sina egna syften. 1442 3.5.1.3. Botin och läroboken i statsrätt I detta sammanhang påminde man sig plötsligt om existensen av Botin och dennes uppdrag, varför man omgående lät skicka efter honom. När assessorn hade visats in i sammanträdesrummet tillfrågades han genast omhur långt han kommit i författandet av den systematiska avhandlingen rörande landets grundlagar. Dessvärre var inte svaret av det positiva slaget: Botin sade sig intill nu ha varit fullt sysselsatt med sitt arbete rörande kammarverket somtidigare uppdragits honomav ständerna och somhan haft under arbete sedan långt före förtwiflade steg, at den som tror sig wara lidande, mister hällre alt, än at han skulle utan afund och hämd se för stor del af samhällets och sin frihet bortröfwad af sina likar och medborgare. Den som har litet at förlora, wågar sitt med liten saknad, då han kan förmå sin owän och sin plågare at förlora mycket. Det är wäl ej berömligt, men likwäl wanligt. Friheten måste derföre bewaras med frihet. En wis Regering lämnar menigheten hällre lägenhet, at yttra sitt missnöje med pennor, än med andra gewär, hwilket uplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra. RA, Kanslikollegiums arkiv A II a; 86. Prot. 27/11 1759. 1442
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=